itsastory

Maria släppte av mig vid busshållplatsen och den gula klt bussen kommer körade mot hållplatsen. Jag kliver in och slänger ner mig i ett sätte. Bussen börjar köra och jag ser hur en gestalt i svart jacka kommer springandes mot bussen. Jag vet inte varför, i vanliga fall skulle jag ha låtsats att jag inte såg personen men jag rusar upp och fram till busschaffören och ber han att stanna. Killen i svart jacka kommer fram och knackar på rutan. Jag vänder mig om och går tillbaka till min plats. Röd i ansiktet av vad jag faktiskt gjort även fast det inte var något pinsamt. Jag sätter in mina hörlurar i öronen och sänker blicken mot mina skor men jag hinner knappast starta musiken förens lurarna drars ur mina öron. Det är Filip som flåsande och leende ser mot mig.

- Hej Maya!

- Hej Filip!

Han sätter sig till rätta bredvid mig och fixar till frisyren lite. Han är alldeles flammig i ansiktet av springmarchen.

- Tack för att du stannade bussen åt mig, ler Filip mot mig

- Lungt...

- Vad ska du göra i stan?

- Glo lite antar jag, se om jag hittar nått.

- Okej, jo du jag har velat prata med dig om en sak. Jag vissade en bild på dig för mamma..

- Varför vissade du en bild på mig för din mamma, avbryter jag men han tystar mig

- Jag vissade en bild på dig för min mamma för jag tycker att du är söt och snäll, och hur som helst så blev hon storm förtjust i dig och har sagt till mig att jag skulle fråga dig om du ville gå på en casting? säger han och ler mot mig. Men jag fattar inte.

-. En casting? Vad är det?

- Jo min mamma jobbar på en modellargentur och hon undrar om du vill gå på en modellcasting för dom. För att bli modell.

Jag tappar hakan. Jag modell? Va nej? Allt är fel på mig? Hur kan jag bli modell, hur kan någon vilja att jag skull vara modell?

- J-jag som modell? Men... jag är inte modell?

- Ne men alltså, du kan ju typ lära dig eller nått? Så vill du gå? Vi kan gå förbi där nu idag och se om du får en tid? Om du vill alltså? Plus du måste ju ha mållsmans tillåtelse men vi kan gå in.

- Eee okej... visst.

Hela helgen har jag suttit bredvid Jessicas säng och berättat för henne om min helg. Jag har hållit hennes hand och gråtit och pratat med henne, om festen och om att jag inte minns någonting. Hur jag vaknade upp hos Alex och efter den minneslösa natten och slängde mig på honom på morgen och att min hjärna nu är full av minnen. Att jag hade smygit hem till honom varje kväll hela helgen. Hela helgen, sent på kvällen har Alex händer varit på ställen på min kropp som jag aldrig trodde någon skulle ha sina händer. Min hand kramar om Jessicas fingrar och jag skakar i hela kroppen av mitt hysteriska gråt.

- Jessica... snälla vakna, jag behöver dig, jag behöver dig Jessica.

Men jag får ingen respons.

- Jessica... det har gått snart två veckor, Jessica snälla vakna.. om du inte vaknar, om du dör... då dör jag. Snälla vakna.

Plötsligt hör jag ett rosslande ljud och min suddiga blick drars mot Jessicas ansikte. Det är blekt och hennes blonda hår är skitigt. Vart kommer ljudet ifrån. Jag blicknar och ljudet blir högre och rossligare. Jessicas ansikte blir tydligare och, det är Jessica som hostar. Hon kvävs. Jag springer upp ur stolen och rusar ut i korridoren.

Läkare från alla håll kommer springandes mot mig och rusar förbi mig in i rummet. Jag slänger mig mot dörren och glider ner på golvet. Jag krýper ihop i fosterställning och darrar så mycket i gråten att jag precis som Jessica känns som att jag ska kvävas. Vad händer? Nu dör hon. Jessica dör och lämnar mig kvar. Jag blir ensam. Jag är rädd, mitt hjärta är krossat, jag fryser, jag svettas. Jag skipar efter luft och det känns som om jag börjar se tunnelseende. Men sen stannar världen upp. Jag slutar skaka, mina tårar tar slut. Luft strömmar ner i mina lungor och jag kan se.

- Hon andas själv!! HON ANDAS SJÄLV!! skriker en läkare

Mina skakiga armar lyfter mig upp från golvet och jag reser mig upp på mina darriga ben och ställer mig mot Jessicas säng. Hon ligger där precis som förut. Med ett undantag. Hon har ingen slang i halsen som andas åt henne. Hon andas själv. Det är hennes egen kraft som förser hennes lungor med syre och det är hennes bröstkorg som höjs upp och ner av sig själv och inte av en maskin. Hon höll på att kvävas när hennes lungor försökte ta egna andetag av sig själv och en stor slang var ner körd i hennes hals. Hon andas. Jag trycker mig förbi alla läkare i vita kläder. Dom flesta lämnar rummet men Dr. Grey är kvar och fixar med Jessicas dropp och mediciner. Min darriga hand rör försiktigt vid Jessicas ansikte och jag smeker hennes hår försiktigt. Jag lägger min hand över hennes mun och håller en bit ifrån så jag kan känna hennes varma andedräkt mot min hand. Hon andas. Min andra hand lägger jag försiktigt på Jessicas bröst och följer rörelsen av hennes andetag. Dr. Grey lämnar rummet och jag sätter mig långsamt ner på min stol. Min hand vilar fortfarande mot Jessicas bleka ansikte och mot hennes bröstkorg. Mina tårar rinner nerför mina kinder och jag försöker andas men jag är så hänförd över att Jessica andas att jag inte minns hur man gör.

- Jessica....

En rörelse. Ett ljud.

Jessicas huvud vrider plötsligt på sig lite och hennes ögonfransar fladdrar till lite. Min underläpp darrar så mycket att jag inte får fram ett ljud. Hennes fransar fladdrar till igen och hon vrider på sig lite till. Hon harklar sig och dom ögon jag aldrig jag trodde skulle få se igen syns lite under Jessicas ögonlock när hon långsamt och tungt öppnar dom. Mina bästaväns bruna ögon ser trött och groggigt på mig och jag bryter ihop och slänger mig över henne. Hon rosslar till i mitt öra och jag lutar mig bak och ser på henne. Jag kan inte andas och jag vågar inte blicka. Jessica smackar med munnen och öppnar sin torra mun och ser disigt på mig.

- Maya.... hej, kommer tunt och svagt från Jessicas läppar

Aaaaaaa!!! Jag slår en hand för munnen för att hindra mig själv från att skrika, jag biter mig i tungan och blundar hårt åt smärtan. FAN FAN FAN!! Av alla människor i världen så är det Alex som ligger i sängen. Hans ljusa hår som faller ner över pannan. Han som ligger och ger i från sig låga snarkningar och som dreglar ner kudden. FAN FAN FAN!! Jag öppnar ögonen och ser på hur han ligger där så dävulsk som är så förbaskat oemotståndlig. Jag andas in för att lungna mig och sen känns det som om någon trycker ihop min mage och jag får rusa fram till papperskorgen på darriga ben som knappt håller. Jag har ingen mat i magen så jag spyr mest ut en massa vätska men gud i himlen vad vidrigt. Jag sätter mig på det kalla golvet och kommer på att jag inte har några trosor. Mina ben vill knappt lyda mig och jag kan knappt resa mig. Jag är så trött och har ont överallt. Jag kryper fram mot mina kläder och börjar klä på mig. Jag hör hur Alex vänder sig i sängen och när jag ser min om över axeln för att se om han fortfarande sover ser jag att han rullat in sig i täcket som en bebis i sin filt. Han är så söt. Jag håller fortfarande filten hårt om kroppen när jag reser mig upp och även fast min kropp protesterar och egentligen vill att jag ska gå och lägga mig i sängen stapplar jag fram mot dörren.

- Hej, säger en skrovlig röst

FAN!

Jag vänder mig om och ser på en yrvaken Alex som trött försöker ta sig ur sitt knyte samtidigt som han gnuggar sig i ögonen.

- Hmm hej, mummlar jag.

- Eee du minns nog inget från igår men din bror bad mig hämta dig för du kom aldrig hem. Vi ljög för din mamma och sa att du sov hos en kompis.

- Vid vilken tid hämtade du mig?

- kl 5.. minns du någonting?

- Nej...

- Förstår det du mindes inte ens vad du hete igår, du verkade typ hög?

- Gjorde jag... konstigt, säger jag generat, jag tar ett steg bak mot dörren som i en vink mot Alex att jag ska gå men han fattar inte.

- Minns du vad som hände efter att jag hämtat dig... när vi kom hem alltså.

FAN!

- ee nej, säger jag kort och känner hur hela mitt ansikte börjar brinna.

- okej...jo ee vi hade sex, säger Alex generat och även hans ansikte slår upp i lågor. Han ser ner på sina händer och pillar nervöst på täckets kant.

- mm jaha eee... jag harklar mig och det blir alldeles tyst i rummet.

FAN LÅT MIG DÖ!!

- Du minns väl inget antar jag men, ja jo det var bra eller aa skönt eller vad man nu säger eee aa, mummlar Alex efter en stunds smärtsam tystnad.

Hans mening följs av mer tystnad. Min tunga har snörat ihop sig i min mun och jag vet inte vad jag ska svara. "Jaha vad bra då" nää "Men vad trevligt om jag hade varit vid mitt sinnesfulla bruk hade jag nog också njutit av det" eeee aldrig? "Jasså så trevligt" nee knappast det heller.

Alex ser sig om i rummet som om han letar efter något han kan prata om men han ser ner på sina händer igen och förblir tyst. Jag vet inte vad jag ska säga och plötsligt slinker orden ur mig innan jag hinner tänka och jag ångrar mig så djupt att jag lät mina läppar förråda mig.

- Hade vi kondom då?

Alex ser upp på mig och nickar.

- Vad bra... Det blir tyst igen och jag ser ner i golvet men jag ser upp direkt igen när Alex chockar mig så mycket så jag slutar andas och glömmer bort hur man gör för att kunna få in luft i lungorna igen.

- Du vet att jag älskar dig va?

Min hjärna slutar fungera, min tunga blir slapp så inga ord kan formas och rummet som innan snurrat stannar upp. Jag drar in ett skälvande andetag och formar lamt läpparna till ett tyst

- va?

- Ja men jag, kan inte vissa det utåt.

- Varför inte?

- Jag bara kan inte, men jag älskar dig.

- Fan för dig, spottar jag ut men rusar ändå fram till sängen och slänger mig ner i den för att kunna trycka mina läppar mot Alex varma och återuppleva natten som jag inte minns.

---

Det där kan nog vara mitt kortaste kapitel någonsin men ni får nöja er. Ni kommer få vänta tills på måndag på kapitel 19 för ska på danstävling i helgen och en massa så. PUSSHEJ!! Förväntar mig minns 5 kommentaren innan måndag.

- Hon har en normal hjärtsekvens, säger läkaren med el plattorna och torkar sig i pannan. Men då höjs pipandet igen. Den lilla stund av lungt slutar och allt blir kaos igen. Pipandet blir högre och högre sen går det ut i en enda långt pipande. Ihärdigt och högt och jag ser på skärmen att det annars höjande och sänkande linjen som följer Jessicas hjärtslag blir till ett sträck. Jag kan inget läkar skit men till och med jag vet vad det betyder när linjen bildar ett streck och pipandet blir till ett enda tjut.

- Hennes hjärta slår av sig själv igen. Orden från den brunhåriga läkaren, Dr Grey som jag träffat innan skär igenom tystnaden i mitt huvud och luften som fastnat i min hals når mina lungor. Sen faller jag ihop på marken och allt blir mörkt.

Aj mitt huvud. Jag öppnar mina ögon och vrider på huvudet i den mjuka kudden. Jessica ligger bredvid mig och det rytmiska pipandet från hjärt-maskinen skenar inte eller är bara ett tjut. Det är normalt. Hon lever. Mina mungipor glider upp i ett stort leende men sen minns jag. Även fast hon lever så ligger hon i koma. Tysta tårar rinner långsamt ner för mina kinder och blötter ner min kudde. Minnen dyker upp i mitt huvud. Tjutet ringer i mina öron från när Jessicas hjärta stod stilla och bilder dyker upp när läkare sprang fram och tillbaka och tryckte in massor av mediciner i Jessicas kropp och chockade hennes hjärta med el plattor. Jag känner mig som ett tomt skal. Min bästavän lever men hon lever ändån inte.

- Hur mår du? frågar en kvinnas röst och när jag vänder mig om ser jag att det är Dr Grey.

- Bra, kraxar jag och måste harkla mig flera gånger för att få fram ett ljud som låter någolunda normalt.

- Vad bra, du svimmade förut men fick inga skador, säger hon och ler mot mig. Min blick glider mot Jessica och hon förstår vad jag menar.

- Hon mår också bra för tillfället, inga synliga hjärnskador och hennes hjärta fungerar som det ska.. hon har legat i koma i snart en vecka nu, säger Dr grey.

Jag nickar och försöker svälja en klump av gråt som fastnat i halsen. Jag ser upp i taket och snyftar till.

- Jag ska skriva ut dig nu, din mamma är på toa så hon kommer snart, säger hon och sen lämnar hon rummet för att hämta utskrivningspapperen. Jag gömmer ansiktet i händerna låter mig sen dras ner i ett djupare mörker av deprition än det jag varit i innan. Livet känns meningslöst och obetydligt. Jag vill inte leva längre, bara slänga bort det och dö. Dö..dö.

Däckens ljud mot asfalten surrar i mitt huvud och när mamma stänger av motorn och vi har stannat på vår uppfart kliver jag ur bilen och går stumt uppför trappan. Jag släpar mig upp för trappan utan att prata med mamma och när jag kliver in i mitt rum stänger jag dörren efter mig och låser. Jag står kvar så en stund, lutad mot dörren och andas, bara andas. Jag drar av min alla mina kläder och letar fram ett par svarta jeans. Drar en svart tröja över huvudet och plockar sen fram min svarta kajal. Jag håller den i handen ett tag men låter sen pennans svarta spets dra hårda svarta sträck runt mina ögon. Jag sotar så mycket jag kan och jag drar ut det svarta med fingrarna. Mina läppar färgar jag röda och sen plattar jag håret så mycket jag kan så det blir alldeles spikrakt. Jag rullar upp armarna på min svarta långarmade tröja och låter min blick glida mot skrivbordet. Jag ser mot linjalen och tar upp den. Jag rullar den mellan mina fingrar, sen bryter jag den i två delar. Där den brytits av är kanten taggig och sylvas. Jag andas in ett skälvande andetag och låter sen den vasa kanten få skära in i min arm. Det gör ont men jag fortsätter skära. Linjalens kant gör tunna små skärsår i min handled och lämnar raka skåror i huden. Jag stänger ögonlocken när jag sätter linjalen tillrätta för att skära det tredje sträcket och tänker på allt hemskt i världen. Jag tänker på Jessica och hur hon dog idag och smärtan i min arm förvandlas till en skön rättvis smärta. Jag skär och skär tills jag känner hur något varm och blött siprar ut ur en av skårorna. Det kommer inte mycket blod men tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd. Jag sätter mig på sängen och ser ner på mitt verk. Min handled och arm är lätt rosa och smärtan strålar ut i fingrarna och upp i axeln. Jag blundar igen och lutar huvudet mot en av kuddarna. Sen somnar jag samtidigt som dom små dropparna av blod torkar.

- aa! flämtar jag till och ser mig omkring i rummet. Det har blivit mörkt.

- Fan!! säger jag för mig själv och går fram till spegeln. Det svarta runt mina ögon har försvunnit lite men jag ser fortfarande inte ut som samma gamla vanliga Maya. Jag strycker på mer läppstift på mina läppar och kollar sen ner på min arm. Skärsåren har dragits ihop och lämnat smala rosa ärr efter sig. Jag pillar bort det torkade blodet med min nagel men ser set tillbaka på min spegelbild. Jag drar borsten några gånger genom håret men låser sen upp dörren och går ut i korridoren. Dörren till Robins rum står öppet och prat och musik strömmar ut.

- Jävla unge, fnyser jag och springer ner för trappan. När jag kliver nerför sista trappsteget hör jag hur Robin rusar ut ur sitt rum men någon efter sig. Dom hoppar ner för trappan och Robin vänder mig mot honom när han får tag i mig ute i hallen.

- Maya vart ska du? Jag hörde om Jessica idag! Hur mår hon? hans frågor virvlar in igenom mitt ena örat och ut i det andra och jag ser frågande på honom. Hans blick glider neråt och han tar tag i min handled och ser upp på mig med uppspärrade ögon. Jag slitter åt mig handen och ser på honom. Över axeln på Robin ser jag vem det är som följt efter Robin. Alex.

- Har du skärt dig? säger Robin förskräckt

- Låt mig va, frsäer jag och vänder mig om och drar på mig mina jeffery Cambell

- Vafan ska du? frågar Robin

- På fest, säger jag och drar på mig min jacka

- Vart? och det är inte Robin som frågar utan Alex

Jag vänder mig mot honom och ser snett på honom

- Hos en kille som heter Henke, säger jag spydigt

- Henke? frågar Robin chockat? Henke som i Issas kompis Henke?

- Ja!

- Vi hänger med, säger Alex och tar ett steg mot mig

- NEJ!! sen rusar jag ut ur huset ochg slänger mig på min cykel.

Vinden spottar regnet i mitt ansikte medans jag cyklar mot skolan. Mitt hjärta dunkar i mina öron och jag kan knappast andas men jag cyklar så snabbt jag kan. Jag hoppar av cyklen i farrten och ställer in den i ett av cykel ställen. Mina fötter börjar gå mot skolbyggnaden. Det stora huset är svart och kusligt och framför den ser jag en mörk gestalt som det kommer rök ifrån.

Jag går fram till Issa och hon ser upp på mig och ler. Hon räker över ciggen till mig och jag drar in röken ner i mina lungor.

- Jag trodde inte du skulle komma.

- Jodå, svarar jag och fösöker låte kaxig men det låter väldigt fejkad och osäker

- Ska vi gå, frågar Issa och jag nickar till svar. Vi går en bit och jag känner hur nervositeten bubblar i min mage.

- Där framme är det, säger Issa och pekar mot en brunt hus. Man kan se hur mycket människor det är inne i huset genom fönsterna och musiken dunkar så högt att det hörs ut. Issa öppnar dörren och så fort dörren slås upp slår musiken imot oss som om någon tryckt upp en kudde i våra ansikten i ett försök att kväva oss. Vi kliver in över tröskeln och det är kaos. Folk som dansas, super och hånglar. Vi trycker oss rakt in i folkmässan och sen svänger Issa om och ger mig ett plast glas med någon genom skinlig vätska i. Hon ger mig täcken att jag ska svepa det så jag för muggen till munnen och klunkar i mig det. Det bränner i halsen och det smakar vidrigt. Issa formar orden v-o-d-k-a och jag förstår varför det börjar snurra lite i huvudet. Issa drar med mig in till mitten av allt folk och sen börjar hon hoppa runt som en galning tills hon slänger sig i armarna på någon kille som genast trycker ner sin tunga i halsen på.

- Ska du gå? frågar han sluddrigt och gnuggar sig i ögonen

- Aa, allt det här känns väldigt... hmm pinsamt, så jag måste liksom gå nu för... aa jag fick en liten blackout förut, säger jag och man kan nästan ta på den skamsna generade tonen i min röst

- Aha, aa okej, säger han och han blir plötsligt också väldigt röd om kinderna

Jag vänder mig om och går ut ur hans rum, springer ner och tar på mig mina yterkläder. Min cykel ligger exakt där  jag slängde den och när jag lyfter upp den är sadeln alldeles blött. Jag sveper med armen över den och sen börjar jag cykla hem igen. När jag kliver in över tröskeln är det som om inget har ändrats. Jag trodde att sex med Filip skulle få mig att sluta vara så borta. Men jag känner mig fortfarande domnad.

- Mamma jag går upp på mitt rum, skriker jag till mamma och börjar gå mot trappan

- Men vill du inte äta först, maten är klar, säger hon och sticker ut huvudet från köket

- Jag är inte hungrig... mummlar jag och är halv vägs upp genom trappan.

Jag går in till badrummet och startar duschen. När jag ställer mig under vattnet höjer jag upp temperaturen. 38 grader, 40, 41, 42, 43!! Min hud bränns, det gör ont men det är skönt. Jag tvålar in mig och låter vattnet elda min hud sen sänker jag drastiskt värmen till iskallt och låter vatten kallt som is skölja över min kropp.

Jag glider in på mitt rum och smörjer in mig, sen drar jag på mig min pyjamas och lägger mig i min säng även fast att klockan bara är 6. Jag rullar in mig i täcket tills jag ligger som i en kokong sen sluter jag ögonen och somnar.

Jag har varit som död dom tre senaste dagarna och bara suttit i mjukis och ätit glass hela dagarna. Jag har gått upp i vikt och mitt hår är skitigt. Mamma och jag hade varit hos doktorn igår för att kolla om jag kunde gå till skolan och till min besvikelse fick jag det. Vi hade också hälsat på Jessica. Mamma hade varit tvungen att åka hem men jag hade suttit bredvid henne och pratat med henne om vad jag hade gjort. Haft sex med Filip då. Jag hade pratat med henne helt normalt och jag kunde höra hennes svar i mitt huvud. Hur hennes röst blev helt ljus när jag berättade om Filip och hur hon skrek ut frågan, DU GJORDE VAD?? Jag hade tagit med mig mitt rosa nagellack i jackfickan. Det nagellacket som jag visste att Jessica älskade så jag satte mig och började fila och måla hennes naglar och tå naglar. Så hon skulle känna sig fin. Men sen när jag inte var sysselsat med att prata med mig själv och måla Jessicas naglar... började jag gråta. För även fast jag kunde gissa vad Jessica skulle svarat och höra hennes röst så var det bara en röst i mitt huvud. Det var inte Jessica som svarade. För Jessica låg framför mig. Med stängda ögon, en tub i halsen och med en massa maskiner kopplade till hennes kropp. När mamma kom tillbaka för att hämta mig, hittade hon mig liggandes bredvid Jessica. Jag låg och kramade henne och låg med mitt ansikte gömt i hennes blonda hår. Jag tittade upp på mamma när hon kom genom dörren och mitt ansikte var helt fläckigt.

Min väckarklocka börjar tjuta och jag slänger ut en hand för att få tyst på den. Den tystnar och jag öppnar ögonen och ser upp i mitt tak. Dags att gå till skolan. Jag visste att Filip hade börjat i skolan nu och jag var spänd för att träffa honom. Vi hade inte pratat sen... sen vi hade haft sex. Men jag var rädd också. Den där igenkända obehagliga suget i magen började smyga sig på mig. Jag skulle till skolan idag igen. I skolan där Paul och dom var. I skolan där alla hatade mig. Dom flesta i min ålder älskade att var sjuka, den första dagen men sen hatade man att vara sjuk. Jag älskade att vara sjuk. Hur sjuk jag än var så var det bättre en att gå till skolan och bli ner slagen och få kränkande ord slängda rakt i ansiktet av Paul.

Jag reser mig upp och mina fötter nuddar det kalla golvet. Jag går fram till spegeln och mitt hår ser ut som om en ko har skitit i det. Jag släppar fötterna efter mig in till badrummet och låter sen vattnet sila bort all smuts och svett från natten. Jag slänger på mig några kläder, satter upp håret och går ner till köket. Jag skulle nog egentligen kunna passa bland dom coola, om man kollar på mina kläder. Jag var inte så intresserad av mode men med en mamma som designer och som är helt galen i kläder så bestod dom flesta av mina plagg i min garderob av märkes kläder. Märkes väskor, skor, smycken och solglasögon. Både designade av min mamma men också av andra märken. Men mina kläder gjorde inte precis mig mer om tyckt.

Nere i köket möter mamma mig med ett stort leende.

- Titta gumman, skorna från Jeffery Cambell som jag beställde åt dig har kommit. ÅÅÅ se dom passar perfekt till det du har på sig idag, du måste ha dom på dig, säger mamma och håller upp ett par splitter nya designer skor framför näsan på mig.

- Tack mamma, säger jag och tar åt mig av gröten hon dukat fram på bordet

- Och inte nog med det, mammas nya jacka som ska vara med i sommar kolektionen har kommit så... varsegod! Den blir din, säger hon och ler ännu bredare mot mig.

- Tack mamma, mummlar jag med munnen full av varm gröt. Hon ler mot mig med glittriga ögon och håller fram jackan. Jaha jaja jag fattar mamma, jag tar emot den och trär in armarna i den.

- ÅÅ den sitter perfekt, precis så jag designade den, tyget jag valde blev ju finare en jag trodde, mummlar hon och går runt mig och känner och kollar på jackan från alla hål. Det är så det brukar va, jag får tonvis med kläder från mammas kolektion innan den kommer ut, och sen fungerar jag som en mänsklig provdocka.

När både jag och Robin är klara står mamma i hallen för att försäkra sig om att jag tar på mig mina nya skor och jacka sen står hon och ler i dörren när hon vinkar hejdå till oss.

Medan alla andra elever sitter och skriker och tjuter i bussen sitter jag och stirrar ut genom fönstret och låter musiken i mina hörlurar spränga mina trumhinnor. Jag hinner in i skolan innan Paul och dom ser mig, men visst det hindrar ju inte dom att inte ge sig på mig inne i skolan. Men om jag kanske är tillräckligt snabb vid mitt skåp så kan jag springa och gömma mig inne i klassrummet tills vi börjar. Jag går raka vägen fram till mitt skåp och låser upp det. Men precis när jag tagit ut mina matte böker slås mitt skåp igen framför mig. Jag blir så rädd så jag tappar bökerna i golvet och jag böjer mig snabbt ner efter dom. När jag reser mig upp igen ser jag att Allison och hennes blonda kopior står framför mig. Hon tuggar tuggumi och ser på mig med en nedlåtande blick.

- Nya skor ser jag att du har... ee fina, säger hon och låter väldigt sarkasmisk och rynkar sin perfekta panna

- Tack Allison, mummlar jag glor ner i marken

- Det vore synd om någon råkade trampa på dom så dom blir smutsiga, säger hon men en sur röst sen tar hon ett steg fram och kliver mig på tårna.

- Opps!! säger hon med fejkad chock och sätter en hand framför munnen som ser ut som ett o.

Jag svarar inte. Då ramlar hennes tummumi ner på min mattebok. Mitt ansikte vrids till en grimas och jag ser upp på henne. Hon rycker på axlarna och ser på mig.

- Sorry, var inte meningen. Men trippa iväg nu i dina designer skor och kläder så ses vi sen, säger Allison och hennes röst är bitter. Jag trycker mig förbi henne och när jag är några steg bort hör jag henne säga till sina plastdockor.

- Jävla designer unge, och det ljusa skrattet från den blonda lilla gruppen bakom mig fyller korridoren. Jag smitter in i klassrummet och sjunker ner på min bänk längst bak.

Första lektionen flytter på bra. Jag är duktig på matte och tiden går snabbare än jag vill. När klockan ringer för rast betyder det att jag måste hitta något annat ställe att göma mig för Paul och dom. Under hela lektionen hade jag undvikit hans elaka blickar och tagit omvägar runt hans bänk för att han inte skulle göra något men så fort jag kommer ut i korridoren så tar någon tag i min tröja.  Jag drars bakåt och försöker ta mig lås men det går inte. Sen är vi inne på killarnas toalett. Dom drar in mig i ett bås och öppnar locket. Jag vet vad dom ska göra och jag kämpar emot och sparkar med mina sylvasa klackar överallt där jag kommer åt men sen måste jag dra för andan när mitt ansikte trycks ner i toaletten och vattnet blötter ner hela mig. Upp i luften igen, andas, vatten. När Paul rycker upp mitt huvud igen med hjälp av mitt hår spottar jag vatten omkring mig och skriker ur smärtan då hårstårn rycks ur från roten när han drar i mitt hår.. Paul och dom börjar skratta och yla något om, vi döper dig här i Jesus namn AMEEEN!! skriker dom och trycker ner mig igen. Han släpper mitt hår och slår till mig i ryggen sen lämnar dom toaletten. Jag sitter med huvudet hängandes över toalett sitsen och det droppar vatten överallt omkring mig. Sen känner jag en hand på min axel och jag skriker till och vänder mig om och sparkar instinkfullt ur med benet. Jag träffar men sen ser jag att det är inte Pauls smalben jag sparkat på. Utan Filips.

- Som sagt så har vi fått tillbaka provresulteten för att se ifall Maya Belcido är en match, säger läkaren och rättar till sina glasögon igen. Han harklar sig.

- Hon är en match, fortsätter han och riktar sin blick mot mamma men jag svarar så snabbt så att mamma inte hinner svara och han flyttar sin glasögon pryda blick mot mig.

---

Andas in, andas ut, andas in. Fan vad läskigt, det står en massa människor omkring mig med masker för ansikterna och handskar och usch det står bord med skalpeller bredvid mig. Jag kollar upp i den höga vita taket igen och försöker påminna mig själv varför jag självmant lätt mig få läggas in i en operations sal. För Jessicas skull. Mm jag känner mig så grymt osexig just nu när jag ligger här med någon ful grön hårmössa på mig, fint. Dom hade gått igenom operationen många gånger för mig och mamma. Jessicas mamma hade sagt fel till mig om operationen, dom skulle ta lite utav min lever för att ersätta lite av dom bakterier och sånt som var sjukt i Jessicas lever. Jag var rädd men det var för Jessicas skull. Min mage kurrade till, jag hade inte fått äta något innan operationen. Sist jag åt var i går kväll och då hade jag lasat in en hel ko i munnen kändes det som. En av sköterskorna vände sig mot mig och log, eller jag såg inte just hennes leende men jag såg på hennes ögon att hon log mot mig. Hon la sin hand på min.

- Du är hungrig hör jag, du ska få äta så fort du vaknar sen igen efter operationen, ler hon mot mig. Vet du, jag tycker att du är en så otroligt modig tjej som gör det här för din kompis. Det är väldigt modigt av dig. Vi ska söva ner dig snart vi väntar bara på att doktorn ska komma, säger hon och smeker lätt min handrygg med sin tumme och hon ler ennu mer mot mig.

- Tack, viskar jag och lyfter blicken mot taket igen och suckar.

Då öppnas dörren och en lång mörkhyad doktor kommer in och hälsar på alla i operationssalen med ett glatt hej. Han går fram och ställer sig bredvid mig och lägger en av sina handsk beklädda händer på min hand och ler mot mig han också genom masken för hans mun.

- Hejsan Maya, jag är Dr. Burke och jag ska utföra din operation idag. Jag ska göra mitt allra bästa och allt kommer gå bra så nu ska du få sova lite, säger han och kollar upp på en doktor som sitter bakom mig med narkosen som ska få mig att somna. Jag nickar mot Dr. Burke och narkosdoktorn sätter en stor mask över min mun och näsa. Den snälla sköterskan ber mig att börja räkna baklänges från 10 men jag hinner bara till 7 innan jag drars in i ett behagligt mörker och mitt huvud blir väldigt tungt.

Aj mitt huvud. Jag är törstig. Jag måste säga till någon att jag är törstig, och hungrig för den delen med. Mamma jag är, nej men det hörs ju inget, vart är min röst? mmm mitt huvud gör ont och det är så tungt. Jag har fortfarande mina ögonlock stängda och hela min kropp känns dommnad. Men jag kan höra allt som hörs om kring mig. Jag hör min mamma prata med doktorn om att operationen gick bra och att Jessica opereras just nu. Asså jag är så himla törstig men jag kan inte säga till någon. Jag skruvar lite på mig och ger ifrån mig en suck och sen känner jag mammas hand på min arm.

- Gumman, är du vaken? Gumman?

Äntligen hittar jag min röst, den är sömndrucken och lite hes men man kan i alla fall höra vad jag säger.

- mm, mamma kan jag få vatten.

- vatten, javisst gumman ska hämta lite vatten åt dig, säger hon och jag hör hur hennes klackande skor lämnar rummet. Det blir tyst och jag öppnar långsamt ögonen och ser upp i det vita taket. Mamma kommer tillbaka och jag vänder min blick mot henne och reser mig upp lite i sängen för att kunna ta emot plastmuggen med ett sugrör i som hon sträckte mot mig. Vattnet renar min hals och när jag ger mamma muggen igen känns min röst normal igen.

- Mamma vet du hur Jessica mår? frågar jag och sätter mig rakt upp i sängen

- Nej gumman, jag tror hon opereras just nu, säger mamma och ler mot mig samtidigt som hon fixar till täcket nere vid mina fötter.

- Okej, säger jag tankfullt och lutar mig bak mot kudden igen. Jag ser upp i taket och ber en tyst bön till gud och sluter sen ögonen. Jag drar upp täcket till mina kinder och mitt huvud faller lite åt vänster ner i kudden och jag somnar om.

Mmmmm, jag gäspar och låter mina armar lämna täcket. Jag sträcker ut dom så långt jag kan. Jag sträcker ut fingrarna och rätar ut benen och gäspar en gång till innan jag låter armarna falla ner på täket igen. Jag gnuggar mig i ögonen och ser att mamma inte är inne i mitt rum. Undra vart hon är? Men vad är det för ljud? Är kranen på inne på toan? Jag reser mig upp och går fram till dörren som leder in till badrummet och trycker ner handtaget. När jag svänger upp dörren så ser jag att kranen inte alls är på. Det är mamma, hon sitter på golvet med huvudet mellan sina händer och hon hickar, snyftar och snorar.

- Mamma? säger jag osäkert och ser ner på henne. Hon lyfter på sitt huvud och ser upp på mig och torkar snabbt bort några tårar från kinderna och försöker få bort ränderna av mascaran som runnit. Hon harklar sig och reser sig upp från golvet, rättar till sin blommiga blus och borstar av sin gråa kjol. Sen går hon fram till mig och vänder mig om och vi går tillbaka till min säng. Jag kryper upp i den och mamma sätter sig på sängkanten och tar min hand i sin.

- Vad är det mamma? säger jag och ser in i hennes ögon och jag känner hur paniken slingrar sig kring kroppen.

Hon harklar sig igen och kollar ner på våra sammanlänkade händer för att sen se upp på mig igen.

- jaha men hon vaknar väl snart, hon sover alltid länge, säger jag och fattar inte vad det är hon snackar om

- Nej gumman, hon-hon mår bra och är stabil och operationen gick bra men... hon har hamnat i-i koma, mamma snyftar till och kollar bort. Hennes ord bränner igenom min hud, slår till mig i ansiktet med en gigantisk hand, jag hör ett skrik i mitt huvud och något brister, något rasar innut i mig och jag tror att det är mitt hjärta. Skriket i mitt huvud är så gällt och det är inte förens en massa läkare kommer in rusandes i mitt rum och trycker ner mig i liggande ställning i sängen förens jag inser att det är jag som skriker. Någon sätter en hand på min hals för att känna på min puls och jag känner ett stick i ena armen då någon ger mig en spruta med lungnande medel i. Tårarna sprutar ur mina ögon och min mage krampar och drar ihop sig i en smärtsam rörelser.

- HUR FAN KAN OPERATIONEN GÅTT BRA OM HON LIGGER I KOMA!!! skriker jag bryter ihop, en av dom kvinnliga läkarna tar tag i min hand och mamma tar min andra hand och smeker min panna.

- Gumman det kommer bli bra, det kommer bli bra, säger mamma och drar upp mig i hennes famn.

- Det kommer inte bli bra, min bästa vän ligger i koma, tänk om hon inte vaknar, tänk om hon aldrig vaknar mamma!! Hur ska jag klara mig utan henne, om hon dör... då dör jag, säger jag och min blick blir alldeles suddig av tårar.

Den kvinnliga läkaren är den enda som är kvar i rummet nu och hon sätter sig på sängen och ser på mig med sorgsna ögon.

- Jo Maya, jag var med under Jessicas operation och den operationen kunde inte ha gått bättre. Hon är stabil och mår bra, tumören är borta och vi tog bort den sjuka delen av Jessicas lever, bakterierna i den lilla del av din lever som du gav till Jessica fick Jessicas lever att må bra igen tills vidare. Men ibland, hur bra operationen en gick... kan det hända att patienten inte vaknar. Att kroppen inte kan. Jessica andas genom en tub i halsen för tillfället för hon kan inte andas själv. Om hon inte vaknar av sig själv och börjar andas utan hjälp inom 2 veckor, kan det orsaka stora hjärnskador. Om det händer och Jessica inte kan andas själv och är fast vid en maskin hela sitt liv, då är det bättre att låta henne gå. Jag berättar inte det här för att skrämma dig, utan för att förbereda dig men jag vill också säga att, läkaren som heter Dr. Grey vad jag kan se på hennes namn skylt tar en paus men fortsätter igen.

- Det jag också vill säga är att medicinska mirakel händer varje dag, hon ser på mig och hon säger varje dag väldigt lånsamt och med stor tyngd på orden.

- Mirakel händer hela tiden, så det kan hända att Jessica vaknar, börjar andas av sig själv och mår bra utan att ha fått några hjärnskador, men du ska inte hoppas för mycket, avslutar hon och ser på mig. Jag andas in och snyftar till. Min underläpp darrar till och sen andas jag ut dom ostadiga orden.

Dr. Grey ler mot mig och nickar. Hon ställer sig upp och sträcker ut sin hand. Jag glider ur mammas grep och stiger ur sängen. Går fram till Dr. Grey och tar hennes hand. Vi går ut i korridoren. Jag har på mig min rosa mjukis dress och jag har håret uppsatt i en slarvig hästsvans. Vi viker runt ett hörn och sen står vi utanför samma dör som jag och mamma knackade på för knappt en vecka sen. Rum 1144. Dr. Grey knackar på och jag hör hur Marie snytter sig där inne och jag kan också höra Jessicas pappa Rolfs mörka röst. Det är hans röst som ropar till oss att vi får komma in. Jag blir lite chockad när jag ser att Jessicas storebror Mikael sitter i en av stolarna i hörnet och stirrar ut i luften med halv öppen mun. Jag som trodde han var i New York, han måste väl tagit första bästa flyget hem antar jag. Sen glider min blick till Jessica och dör hon ligger i sin säng. Hon ligger där och det ser ut som om hon sover om man bortser från den långa slangen som sitter i hennes mun och ner i hennes hals, droppet bredvid hennes säng, någon annan konstig maskin och sen den där läskiga tv maskinen som visar hur Jessicas hjärta slår. Jag hör hur mammas klackar kommer in i rummet och hur dom stannar i dörr öppning. Mitt ansikte drars ihop i ett grin och jag stänger ögonen när tårarna kommer i en ny omgång. Jag snyftar till och sänker ansiktet. Jag står i mitten av rummet och just när jag hör hur mamma tar ett steg in i rummet kollar jag upp och går fram till Jessica. Jag ser först på hennes ansikte. På hennes blonda hår som ligger utspritt på den vita kudden, ögonlocken som är stängda över hennes mörka ögon och hennes annars så rosa kinder som är alldeles bleka nu. Jag lägger min hand över hennes och snyfter till igen. Jag kramar hennes hand och sen brister allt. Jag böjer mig ner över min bästa vän och kramar om henne. Alla står tysta så dom tysta ljuden som ingen annars tänker på fyller rummet, pipandet från tv maskinen, droppets droppande, mammas och Maries snyftande, Mikaels tysta klago rop, Rolft tysta tårar och mitt hulkande när jag ligger över min bästa kompis näst intill livlösa kropp.

HAHAHAhahah, Filip sitter och garvar åt något videoklipp på youtube och jag sitter lite bakom och fnissar jag med när min mobil börjar vibrera. Ett sms från mamma och jag kommer just ihåg att vi skulle åka och hälsa på Jessica idag på sjukhuset vid kl 7. Jag trycket på öppna och läser snabbt igenom smset samtidigt som jag reser mig upp.

Jag skickar i väg ett snabbt svar och när jag släpper mobilen med blicken ser jag att Filip vänt sig bort från dataskärmen och mot mig.

- Aa jag ska åka och hälsa på Jessica på sjukhuset, säger jag och börjar gå mot dörren ut till hallen.

- sjukhuset? vad är hon för sjuk? frågar han med rynkad panna

Jaq känner hur en klump bildas i magen och min hals snurrar ihop sig så jag får svårt att andas. Filip ser hur mitt ansikte skiftar uttryck och han går fram till mig och lägger en av sina händer på min arm.

- det är okej, du behöver inte säga något, säger han, vi går och ser om dina kläder är torra, fortsätter han och går förbi mig nerför trappan och går in i badrummet där tummlaren som tummlat mina kläder har stängts av och ser ut att vara klar. Filip plockar ut mina kläder och slänger dom till mig. Jag drar av min t.shirten jag lånat och tar av min mjukisbyxorna och tar på mig mina egna kläder. Jag går ut i hallen och börjar snörra på mig mina converse och reser mig upp för att sträcka mig efter min väska men framför mig står Filip och håller fram den till mig. Jag ler och tar emot den.

- Tack vi hörs, säger jag

- hejdå, säger han och jag vänder mig om mot dörren coh går ut.

Det är lite kyligt och jag drar min jacka lite hårdare intill mig och börjar gå hem. När jag öppnar dörren som leder in till mitt gula hus kommer mamma mot mig och drar med mig ut igen.

- Vi är jätte sena nu gumman så vi får åka direkt, kvittrar hon och startar bilen och börjar backa ut. Jag knäpper på mig bältet och hummar till svar.

- Vart har du varit hela dagen? frågar mamma och kollar nyfiket på mig

- Jag har bara varit ute och gått i skogen lite gran, säger jag med låg röst och kollar ut igenom bilfönstret. Bilar svichar förbi och landskapet utanför ändras från skog till landsbyggd och sen kommer vi in till stan. Jag sluter ögonen och lutar huvudet mot det kalla fönstret. Jag försöker att andas djupt och regelbundet för att lugna ner mig. Jag är rädd, rädd för att träffa Jessica. Eller det är inte just Jessica jag är rädd för utan det är miljön hon är i. Jag är rädd för att se henne ligga i en sjukhus säng med dropp och en massa andra maskiner och nålar och sladdar överrallt. Jag känner mig lite spyfärdig men tänker på att jag ska få träffa Jessica igen och lite glädje sipprar sig in igenom all rädsla. Mamma stannar bilen och jag öppnar ögonen och ser en stor brun tegelbyggnad. Sjukhuset. Jag öppnar dörren och glider ur sättet och slår igen dörren.

Mina blötta converse mot det kalla gråa sjukhusgolvet bildar en irriterande gnissel som blandas med mammas klickande klackar när hon trippar fram till reseptionen och frågar om vart Jessica Torenson ligger. Vi får ett rumsnummer och en väg beskrivning och styr sen stegen mot hissen. Jag trycker in knappen där det står nr 4:a på och ställer mig sen tryckt mot väggen och ser på när mamma målar på lite mer läppglans på henner redan glansiga läppar och hur hon puffar upp sitt mahogny bruna hår. Hon vänder sig mot mig och ler sitt mjuka varma mamma leende och kramar om mig. Hiss dörrarna öppnas och Vi vänder oss om och går ut i ännu en korridor. Vi börjar kolla oss omkring efter rumm 1144 och vi behöver inte gå så särskillt långt förrens vi står utanför en dörr med en skylt där det står 1144 på. Jag sträcker fram handen och knackar lät på dörren. Ett hest lågt kom in hörs och jag öppnar dörren och kliver in över tröskeln. Jessica ligger i en vit sjukhus säng och jag ser att hon har på sig den rosa pyjamasen som hon fick av mig i julklapp. På tv:n framför henne rullar Gossip Girl, hennes favorit serie som hon alltid tjatar på mig att jag ska börja kolla på. Hon har håret uppsatt och ser rätt risig ut och när hon ser mig spricker hon upp i ett leende. Jag ler mot henne men börjar sen gråta och springer fram till henne och slänger mig nästan på henne men hindrar min i sista stund och saktar farten för att istället bara slå armarna om hennes hals. Jag gråter så att det droppar ner svarta tårar av mascaran ner på hennes vita kudde och jag känner hur min tröja blir blött då Jessicas tårar rinner ner och landar där på min axel. Jag hör Jessicas mamma säga något till mamma om att gå ner till kaféterian och om att lämna oss lite ifred men jag lyssnar inte så noga. När jag hör dörren slås igen lutar jag mig bak och tårkar mig om kinderna och kollar in i Jessicas mörka ögon och en ny omgång tårar börjar rinna ur mina ögon.

- hah det kanske är en dum fråga men hur mår du? snyft-skrattar jag

Jessica skrattar till och hon måste torka sig i ögonen en gång till innan hon svarar

- Så där, jag har canser i min lever... så doktorn försöker hitta en som matchar mig så.

- i levern? frågar jag och jag känner hur min underläpp börjar darra men Jessica lutar sig bara fram och sätter händerna om mina kinder.

- Jag mår bra, skrattar hon och tårarna glittrar i hennes ögon

Då får jag plötsligt en idé, jag fryser till och reser mig sen upp. Jessica kollar på mig och jag förklara för henne att jag bara ska gå och prata med mamma om en sak. Sen innan hon hinner fråga om mer vänder jag mig om och går ut ur rummet och stänger dörren efter mig. Jag springer fram till hissen och trycker på 2:an, dörrarna stängs och den där irriterande hissmusiken snirklar sig in i mina öron och svetsar sig fast på min hjärna så att jag medan jag letar efter bordet där mamma och Jessicas mamma Marie sitter nynnar på någon obetydlig entonig melodi. När jag får syn på dom springer jag fram till dom och drar ut en av stolarna och sätter mig ner vänd mot Marie.

- mm ja? säger och tveksamt och ser frågande på mig

- Hur gör dom när dom hittar en som matchar henne? frågar jag hetsigt

- Ja dom tar bort en liten del av matchens lever och sätter in den i Jessica, säger hon och blir bara mer och mer tveksam

- Jag vill kolla om jag är en match, säger jag och är nu helt stirrig

Jag känner mammas hand på min axel och och vänder mig imot henne och stirrar på mig men jag vänder mig bara tillbaka mot Marie.

- Jag vill kolla om jag är en match, upprepar jag

- Är du säker på det? frågar Marie chockat och ser från mig till mamma och tillbaka till mig

- Ja det är jag, säger jag bestultsamt och vänder mig tillslut emot mamma som sitter och rycker i min axel coh fortsätter.

- Mamma, Jessica är min bästa vän jag vill bara se om jag är en match och om jag är det då kan vi ta det har samtalet, säger jag frustrerat och vänder mig mot Marie igen.

- Jag vill kolla om jag är en match Marie.

En lång läkare med brunt hår och lång vit rock kommer in till mig och Jessica när vi sitter mitt i ett skrattanfall. Han harklar sig och rättar till sina bruna glasögon och frågar med mörk röst vad våra föreldrar är. Mellan hennes fnissattacker får Jessica faktiskt fram att dom åkt hem för att hämta lite nya kläder till henne nu när hon endå har besök. Han kollar en stund bara på oss och säger sen men låg röst att han fått tillbaka provresultaten men att vi ska vänta med att få veta vad resultatet är när våra föreldrar är närvarande. Jessica vänder sig imot mig och frågar med rynkad panna.

- Vadå för provresultat? Jag viker undan med blicken men då skriker hon bara på mig att kolla på henne igen.

- vadå för provresultat Maya, säger hon igen med ljusröst, jag blir tvungen att svara men jag väntar tills doktorn lämnat rummet.

- Jag testade mig om jag är en match, en match för dig och din sjuka lever, ler jag lite svagt. Jessica blir helt mållös och ser chockat på mig. Precis då öppnas dörren och den långe doktorn kommer in i rummet igen med Marie och min mamma i släpp tåg. Dom pratar en massa om att dom har fått provresultaten och Marie går och sätter sig i stolen bredvid Jessicas säng och mamma ställer sig bakom mig och smeker mitt hår.

- Som sagt så har vi fått tillbaka provresulteten för att se ifall Maya Belcido är en match, säger läkaren och rättar till sina glasögon igen. Han harklar sig.

- Hon är en match, fortsätter han och riktar sin blick mot mamma men jag svarar så snabbt så att mamma inte hinner svara och han flyttar sin glasögon pryda blick mot mig.

- Då vill jag göra operationen, säger jag bestämt och det blir alldeles tyst i rummet och det enda som hörs är droppandet från Jessicas dropp.

Leran skvätter upp på mina jeans och jag får gräsfläcker på knäna som redan är smutsiga då jag ibland tappar balansen och faller fram åt. Men jag springer bara framåt och reser mig upp från fallen i farten. Jag kan inte se någonting, bara en massa färger och former. Det känns som om hela min kropp har domnat bort men jag kan inte sakta ner eller stanna. Jag är så inne på att bara fortsätta springa att jag inte lägga märket till att himlen öppnat sig över mitt huvuvd och spyr ut regn förens jag rusar rakt in i ett träd och ramlar ner på marken. Jag kan inte röra mig, mitt huvud dunkar och jag fryser. Jag rullar över så jag ligger med ansiktet uppåt och regnet blandar sig med mina tårar. Jag öppnar ögonen och ser att ovanför mig är det en ranglig träkojja. Mina ben är darriga men jag reser mig upp och stödjer mig mot träd stammen och ser mig omkring efter nått att kunna klättra upp på och ser att det är fast spikade träbitar längs med ena sidan av trädet. Jag sträcker mig upp för att nå en av pinnarna och ställer mig lite på tå. Min hand greppar tag och jag kollar ner för att försäkra mig om att jag sätter foten på rätt ställe sen trycker jag mig upp. Jag puttar bort luckan som är för den lilla öppningen i kojjan och häver mig upp. Det är rätt liten, mörkt och fuktigt så jag drar undan den slitna rödvita gardinen som med tryck knappar tryckts upp för den lilla fyrkantiga hålet. Det regnar fortfarande och jag kryper ihop inne i det ena hörnet och kramar om mig själv for att försöka värma upp mig själv. Jag sluter ögonen och börjar tänka igenom morgonens händelse. Det var inte det att Paul tog min väska och förstörde mina saker utan att Alex inte ens gav mig en blick och när han väl såg på mig var det när jag stod upptryck mot en väg och han gör ingenting. Inte ens min bror gör någonting, dom hade inte behövt springa fram och slå ner Paul och hans gäng men dom hade väl endå kunnat springa efter en lärare eller någonting. Jag känner ett hugg i magen när jag tänker på sanningen. För sanningen är den att det är aldrig någon som springer efter en lärare, det är aldrig någon som dröjer kvar sin blick vid mig när Paul och Biffen står och slår mig i magen vid det gammla cykel skjulet bakom skolan. Folk ger mig en enda blick, ser in i mina lidande ögon och flyttar sen blicken och börjar prata om deras små obetydliga problem medan jag får stryck bara några meter bort. Den enda personen som faktiskt springer fram och försöker hjälpa mig som själv får stryck, som ser in i mina lidande ögon och skriker mitt namn, som en gång hoppade upp på Pauls rygg och började slå honom för att sen bli ner dragen på marken och bli sparkad på så hon började blöda från munnen är Jessica. Hon vågar och får själv stryck för att hon är den enda som vill hjälpa mig, min enda hjälp ligger på sjukhuset och har canser. Jessica är den som vågar skrika åt dom människorna som står och disskuterar sina små problem och skiter i mig, Jessica är den som springer efter lärare, Jessica är den personen som siktar in en perfekt spark mellan Pauls ben. En spark som får han att falla ihop och oss en chans att springa in och gömma oss inne på toaletten, faktiskt skrattandes för att hon gett honom en spark som han antagligen inte kommer kunna gå efter. Jag skrattar lite när jag tänker på det och bryter sen ihop igen och drar mina ben ännu närmre mig.

Oj! Jag rycker till när jag hör ljudet av någon som försöker klättra upp och jag trycker mig mer mot väggen. Jag måste ha somnat och gnuggar mig lite trött i ögonen och blir sen rädd när jag ser ett par händer komma upp ur hålet i kojjan som är ingången. Jag ser blont hår och tror först att det kommer vara Alex men sen ser jag ett okänt ansikte, en killes ansikte. Han ser in i mina ögon och ler och kravlar sig sen in i kojjan. Han säger inget utan sätter sig i andra hörnet och ser bara på mig. Han har blond/brunt hår av vad jag kan se i mörktet och en svart tröja över en vit skjorta och mörka jeans. Jag kan inte riktigt se färgen på hans ögon men dom ser blåa ut och när jag låter blicken svepa över hans läppar särar han på dom och börjar prata.

- Hej jag heter Filip, säger han efter en stund och räcker fram sin hand, jag skakar den och säger hej jag med och att jag heter Maya och han ler mot mig. Jag känner mig lite obekväm och blir tvungen att fråga.

- Känner jag dig? säger jag lite blygt och känner mig väldigt dum.

- nej det gör du inte, jag har precis flyttat hit och jag såg när du kom springandes i dag på morgonen när jag åkte till skolan med min pappa för att hälsa på. Jag ska börja där nästa vecka, säger han och ler och fortsätter sen. När vi kom tillbaka alldeles nyss såg jag att din väska fortfarande låg kvar på marken så jag tänkte att jag skulle se om du mådde bra och så, säger Filip och ler mot mig. Fuck min väska ligger kvar på marken och det har regnat som fan, tänker jag och rynkar ihop min panna. När jag ser upp igen efter att bekymrat studerat det mörka trä golvet så sitter Filip bara tyst och kollar ut genom fönstret.

- Tack, för att du kom och ee skulle kolla hur jag mådde typ, säger jag och han ser på mig och ler

- lungt, desutom så var jag lite självisk också, skrattar han. Jag tänkte att om jag ser hur du mår så kanske jag slipper vara den ensamma nya killen i skolan som alla retar och så, tänke att det skulle ju vara skönt att nästan känna någon i alla fall.

- Du kommer inte bli retade eller mobbad, det finns bara ett mobboffer i skolan och det finns bara en människa som alla hatar även fast jag inte är direkt ny där, mummlar jag och tänker inte på att jag uttalar mina tankar högt.

- va vad sa du? frågar Filip chockat och jag ser upp på honom

- va nej jag sa ingenting, ingenting, suckar jag och försöker le men måste bita ihop för att inte börja gråta mitt framför den här nya snälla killen.

- blir du mobbad?  frågar han och han låter både ledsen och lite arg på rösten

- eee nej, jag ee nej du kommer trivas på skolan tror jag, hoppas jag men vad, du behöver inte sitta här om du inte vill, säger jag och ler lite halvt igen. Han ser tveksamt på mig men släpper ämnet.

- okej ja tack, du fryser och är alldeles blött. Skolan är slut nu tror jag för klockan är 4 så, vill du hänga med in? frågar han. Jag blir lite chockad och ryser faktiskt till, han har rätt jag fryser.

- Jag är själv hemma, mina föreldrar jobbar och min syrra bor i Göteborg så, lägger han till

- ee okej, säger jag och han gör en skest emot hållet i golvet med sin hand

- damerna först, säger han och jag ler lite svagt och börjar sen klättra ner för trä stegen.

Vi går över den asfalterade vägen och han leder mig mot ett rött hus med vita knutar som ligger längst ner på vägen. Han låser upp dörren och kliver åt sidan så att jag kan gå in först. Hallen är stor och ljus och en dörr står öppen till vänster och där inne ser jag ett stor ljust badrum.

Jag tar av mig min rosa kavaj och ser ner på den. Alldeles smutsig men den går nog att tvätta hoppas jag, det klarar nog mamma av. Sen slår det mig, nej mamma kan inte tvätta den då kommer hon undra hur den blev så smutsig, jag ser ner på mina jeans, det är också bevis och lika så är mitt vita linne inte vitt längre. Jag står alldeles tyst och stirrar och känner sen hur Filip tar min kavaj ur mina händer.

- ee vi kan tvätta den, vi kan göra det nu om du vill, säger han och ser på mig

Jag ser upp och får plötsligt blackout i hjärnan och drar av mig mitt linne och knäpper upp mina jeans och räcker dom till honom och fattar inte vad jag gjort förens jag får syn på Filips chockade ansikte. Panik, vad gör jag jag står nästan helt naken framför en kille jag precis träffat. Han tar mina kläder och vänder sen sig om och går in i badrumet till vänster och slänger in dom i tvättmaskinen. När han kommer tillbaka ut till hallen går han förbi mig och låser dörren och ställer sig sen bredvid mig.

- Ska vi gå upp till mitt rum så kan du få låna lite kläder tills dina är klara, säger han generat

- mm visst, säger jag tyst och jag känner hur mitt ansikte brinner och jag måste väl se ut som en tomat i ansiktet, vilket gör att jag matchar mina röda underkläder jag har på mig. Så pinsamt. Jag är ju helt dum i huvudet.

Jag vet inte redigt vad jag ska göra så jag börjar gå mot trappan som leder upp till mitt rum. Hmm tänk på något annat Filip, tänk på något annat typ som mögel, en tjock tant med hår på hakan vad som hälst men tänk inte på att det går en skit snygg brunhårig tjej i bara sina underkläder bakom sig. En blåögd tjej med röda sexiga underkläder, ååå fuck. Jag känner hur jag blir lite hårdare i byxorna och ååååå tänk på en gammal tjock tant... gud i himmelen vad snygg hon är. Maya, vilket fint namn.

Jag öppnar dörren till mitt rum och låter Maya gå in först, vilket jag ångrar som fan när min blick glider ner mot hennes pefekta rumpa. Stå emot Filip, stå emot titta bort NU.

Jag går fram till min garderob och rotar fram ett par mjukisbyxor och en grå t-shirt och vänder mig om för att räcka dom till henne. Fan vad snygg hon är, hoppas inte det syns att jag har stånd. Jag räcker kläderna till henne och hon tar sakta emot dem.

Hon drar T-shirten över huvudet och sticker in sina smala ben i byxorna. När hon är klar vänder hon sig om och sätter sig på sängen.

- Vad ska vi göra? frågar hon och jag ser att hon är lite röd om kinderna

- Jag vet inte, vad vill du?

Hon ser sig omkring i mitt rum och lyser plötligt upp.

- Kan vi inte spela the sims, skrattar hon

När jag ser in i hennes ögon skrattar jag också, hon är verkligen någon jag vill lära känna mer.

---

Sorry för aaaaaassss dålig uppdatering och för det skit dåliga inlägget

Taket. Mitt bruna alldagliga tak är det som min blick fastnat på. Det är det första jag ser när jag varje dag, precis som den här morgonen, öppnar mina ögon efter natten. Mitt tak. Herregud, vad vad det som hände igår? Var Alex på väg att kyssa mig där nere i källaren. Nej, han måste ha ramlat och råkat hamna så nära mig. Men det han sa..

********************************************************************

- Du har väldigt torra läppar.

- mm...

- Ska jag fukta dom åt dig.

********************************************************************

Det han sa, det var ingen dröm. Han sa faktiskt så. Jag kan inte minnas fel, inte efter att jag ända sen vi gått upp från den där källaren, memorerat hela det samtalet, den händelsen, hans ansikte och hans doft. Nej han sa så, men varför? Gillade han mig? Kanske... nej men jag är ju världens tönt och han är cool. Det är inte rätt. Fast kanske. Jag hade ju faktiskt under resten av kvällen uppfattat alla hans leenden och hans blickar emot mitt håll när vi varit i vardagsrummet och spelat wii. Hade han tänkt kyssa mig. Mitt huvud sprängs. Alla dessa tankar och funderingar som flyger igenom min hjärna. Allt flyger så snabbt, kan det inte snälla sakta ner så jag hinner tänka. Så jag hinner tänka en tanke i taget och inte allt på samma gång. Jag får huvudvärk. Skit också.

Nej nu kan jag inte ligga här längre. Mina fötter glider ner mot mitt kalla golv och jag sliter till mig min röda morgonrock och går ner mot köket. Jag behöver en huvudvärks tablett. Mamma är konstigt nog inte hemma och nu när jag märket det så är det alldeles tyst i huset. För tyst, ovanligt tyst. Jag ser mig omkring och ser i hallspeglen att mitt ansikte är väldigt förvirrat. Vart är alla? Jag går in i köket och ser att det ligger en lapp på bordet skrivet med mammas prydliga handstil.

*

Jahaja, huset för mig själv. Ingen Robin som snor fjärkontrollen. Jag kan inte låta bli att le, det här är underbart. Jag skuttar in i köket och sjunger lite för mig själv. Vilken underbar dag. Jag gör mig en ost macka och strosar sen vidare in mot den varma kokande duschen. Vilken underbar dag.

Mitt hår är blött och jag står framför det där allt för ofta stora problemet. Vad ska man ha på sig idag. Men eftersom det är söndag så betyder det, Mjukisdag!!!

Gråa mjukis byxor och ett vanligt svart linne. Jag är så glad att jag inte kan låta bli att dansa framför spegeln och, ja jag erkänner köra lite Elvis när jag ända är igång. Min lycka, som lite av den kommer ifrån igår kväll när Alex nästan kysst mig, har fyrdubblas för mamma sa att vi skulle åka och hälsa på Jessica efter skolan på måndag.

Hmm jag är hungrig. Jag springer ner för trappan och har precis tryckt in halva min andra ost macka i munnen när det ringer på dörr klockan. Jag rusar ditt och kollar faktiskt inte i fönstret efter vem det är som jag brukar, vilket jag ångrar nu att jag inte gjorde och låser upp dörren. Sliter upp den i mitt lycko rus över vilken fin dag det är och sätter nästan min macka i halsen vid in andningen av chocken som jag sätts i när jag öppnar dörren.

Det är Alex.

Jag kan inte svälja. Jag står han och glor som en idiot och minns inte hur man sväljer. Jag ser ut som en hamster men min macka i kinderna.

- Hej, säger Alex och ler snett mot mig lite under hans blonda lugg.

- mhei, äntligen kan jag svälja igen, ee hej, fösöker jag igen och får faktiskt fram ett hyfsar vanligt hej.

Snälla Alex säg någonting, jag vill inte stå och stirra längre, snälla säg någonting. Mina tankar är i full panik och jag vet inte om jag bara ska slå igen dörren eller... jag vet inte enns vad det andra alternativet är. Jag står inte ut mer, det är så tyst jag måste säga något.

- eee Robin är inte hemma men jag kan säga att du var här om du vill, säger jag med en röst som i mitt huvud skulle låte avslappnad men som i verkligheten är väldigt darrig. Han ler.

- Nej det är okej jag... plötsligt låter han faktiskt lite darrig och nervös och han ser ner lite i marken för att sen möta min blick och avsluta meningen.

- Jag kom faktiskt för att träffa dig, säger han i ett ända andetag och hans lite nervösa blick fladdrar mellan mig och marken.

- oj, jaha men ee ja ee kom in då, mummlar jag chokat och vet inte om jag ska vara nervös eller sprudla av glädje över att han kom för att träffa mig. Han skrattar lite och kliver in. Jag står kvar och ser lite på honom när han tar av sig sin vinter jacka och blir väldigt rastlös. Jag atr ett steg mot han, men vänder mig om, kollar bak på Alex och ser hur han böjer sig ner för att knyta upp skorna, vänder mig på köket, ser tillbaka och mummlar sen fram att jag går in till köket. Vad gör han här, vad vill han? Jag lutar mig lite mot köksbänken och kollar bara rakt framför mig. I ögonvrån ser jag hur Alex kommer in i köket och jag hör skrapet mot golvet när han drar ut en utav våra köksstolar. Jag vänder mig om och ser på honom. Glad över att jag faktiskt, även fast det är mjukisdag, borstade på lite mascara på mina fransar och pudrade lite brunpuder på mina kinder.

- Du kom för att du ville träffa mig, frågar jag och lägger armarna i korv över bröstet.

- aa det gjorde jag, han ser på mig med intresserade ögon och ler

- varför?

- För att, han reser sig upp och går fram till mig tills han står alldeles intill mig, för jag tycker om dig.

Jag blir helt ställd, jag menar va?!

- Gör du, säger jag chockad och mina armar faller längs med min kropp

- Ja har du inte märkt det, skrattar han och flättar in sina händer i mina

- ee

- Jag har faktiskt kollat in dig rätt länge och om jag ska vara ärlig, skrattar han, så gick jag faktiskt in i dig med flit den där gången i skolan. Bara för att ha en ursäkt att prata med dig.

- oj!

- heheh, jag hoppas att du tycker om mig också? frågar han och låter plötsligt osäker

- mm, jo jag mm ee

Han nöjer sig med min fumlighet och ler

- coolt, säger han och hans blick börjar vela precis som den gjorde nere i källaren mellan mina läppar och mina ögon.

- Är det okej om jag kysser dig nu, frågar han tyst

- mm, mummlar jag och han lutar sig ner mot mig.

Hans läppar är mjuka, inte alls torra och dom formar sig perfekt efter mina. Eller så är det mina som formar mig efter hans. Jag vet inte men det är perfekt. Han låter sin tunga dansa in i min mun och masserar mjukt min. Hans händer dom släpper långsamt mina och glider upp längs med mina armar och rör sig emot min rygg. Han trycker mig hårdare emot hans bröst och jag lägger armarna om hans hals. Jag vill att tiden sak stanna och att vi bara ska stå här, tätt ihop slingrande. Hans händer åker neråt och en av dom letar sig in under min tröja och trycker mig hårdare mot honom medan den andra fortsätter ner mot min rumpa. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mina, jag har aldrig haft en pojkvän, jag har aldrig hånglat det här är första gången. Men jag flättar lite tafatt in dom i hans blonda hår. Det pirrar i magen och det känns som om jag flyger på moln. Vilken helg, vilken jävla helg tänker jag lyckligt.

Jessica - Maya........... jag har canser.♥

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hela min värld stannar upp och tårarna sprutar ur mina ögon, min bästa vän kan inte ha canser, nej det kan hon inte!! Jessica får inte dö, jag kommer dö då! Jag kommer inte klara mig utan henne, nej inte Jessica... Inte blonda, söta snälla Jessica, inte Jessica som vet allt om mig!! Inte min Jessica, NEJ!!!

- Vad skriker du om, ropar Robin och kommer in springandes i mitt rum med Alex bakom sig.

Men jag bryr mig inte om att Alex ser mig, skrikandes och snorandes som en femåring i mammas famn. Jag kan faktiskt inte bry mig mindre om det. Det ända jag bryr mig om är att Jessica har canser. Att min bästavän har canser, det är det ända jag bryr mig om. Robin ser på min med chockad min och vänder sen sitt ansikte mot dator skärmen. Jag ser hur han drar efter andan och lyfter en av sina händer till munnen och sen vänder sig mot mig med ett ansiktsuttryck fullt utav medlidande. Jag får ingen luft och det krampar i magen. Robin böjer sig frma och förklarar för Alex och jag ser hur hans ansikte skiftar från oroligt tillfullt av smärta. Jag hör fortfarande ingenting så när Robin förklarar för mamma märker jag det bara på att hennes kropp som kramar om mig spänns. Hennes tröstande ord hör jag inte men jag ser när pappa kommer in springandes in i mitt rum och slänger sig fram för att också han försöka lungna ner mig. Men jag var hysterisk, jag kunde fortfarande inte höra någonting eller andas eller se för den delen heller.

Plötsligt tränger allt ljud igenom och jag kan höra hur högt jag faktiskt skriker, men jag kan inte sluta. Direkt känner jag att jag måste vara själv, jag klarar inte av detta. Jag måste ut, NU! Så jag sliter mig los från mamma och pappa och rusar ut ur mitt rum och ner till källaren. Jag skriker fortfarande så jag hör inte att någon följer efter mig förens jag slänger mig ner på golvet längs in i det mörkarste hörnet av våran källare och någon omfamnar mig. Men det är inte mamma, det känner jag. Inte pappa heller och jag tvivlar på att det är Robin.

Armarna som håller om mig är starka, muskulösa och välformade. Sen är det doften, det är doften som får mig att sluta skrika. Doften som får mig att förstå vem det är. Det är Alex. Det är hans som sprungit efter mig, och det är han som håller om mig. Jag vänder mig om i hans famn men hans grepp losar inte. Jag gillar det. Jag vill inte enns tänka på hur jag ser ut just nu, men jag bryr mig fortfarande inte. Jag ser in i hans ögon och får knappt fram dom darriga orden.

- Jessica, hon-hon... har... canser, säger jag och bryter ihop igen.

- Jag vet, jag hörde det, men hon kommer bli okej, hon kommer bli okej, viskar han och ser in i mina ögon

- Men tänk om hon dör, gråter jag och tårarna rinner fortfarande ner för mina kinder

- Tänk inte tänk om, tänk att hon kommer bli bra, tröstar han mig. Han är så snäll, och snygg. Hur går det ihop, han borde väl vara taskig, och inte sitta och trösta mig. Han lyfter sin hand och strycker mjukt bort några tårar.

- Hon kommer bli bra, viskar han och hans hand dröjer sig kvar i mitt hår. Jag drunknar, vilken klyché men jag gör faktiskt det. I hans ögon. Han e förtrollande, fängslande. Jag märker inte att hans ansikte kommit närmre förens jag kan känna hans varma andedräkt emot mina läppar. Han strycker försiktigt med sin tumme över min underläpp.

- Du har väldigt torra läppar, säger han och fortsätter att strycka med tummen över mina läppar.

- mm, mummlar jag

- Ska jag fukta dom åt dig, ler han mot mig och böjer sig lite mer mot mig.

Hans läppar är precis intill mina, jag snuddar vid dom när dörren öppnas och hans underbara läppar som var precis intill mig drar sig bort från mig. Det är Robin som står i dörröppningen och ser förundrat på oss i hörnet.

- Bra att du har slutat skrika, säger han, stör jag eller?

Alex kollar på mig och jag känner hur han smeker min rygg som för att säga att han egentligen vill stanna men han reser sig upp.

- Neje, han reser sig upp men vänder sig mot mig och sträcker ut handen för att hjälpa mig upp.

Jag ser in i hans ögon och han ler snett mot mig, precis det leendet jag gillar.

---

sorry för kort inlägg men det är ju julafton så har inte haft så mycket tid, GOD JUL!!!♥

Mina ögonlock var tunga och mitt huvud låg perfekt nersjunket i kudden. Mmmm det var så varmt här under täcket, jag ville ligga här hela dagen och bara sova. Jag hade faktiskt inte drömt någon mardröm inatt, nej jag hade tvärt om drömt en väldigt bra dröm. Alex hade varit med och han hade kysst mig och sagt att han älskade mig, jag ryste till av välbehag när jag tänkte tillbaka på drömmen och drog täcket lite hårdare omkring mig. Jag ville inte kliva upp men jag tvingade upp mig själv och smög försiktigt ut ur rummet och in i badrummet. Jag var väl medveten om att min drömprins just i detta ögonblick sov inne i min brors rum.

Jag drog upp värmen och lät vattnet bränna bort nattens sömniga spår i mina celler och när jag klev ur efter si så där en halvtimme var jag klarvaken. Mitt bruna hår såg nästan svart ut när det var blött och jag drog handduken omkring min kropp och klev ut i hallen för att går rakt in i en lång blond kille utan tröja.

- Oj förlåt jag såg dig inte, säger jag

- nej men det var mitt fel, vi verkar gilla att gå in i varandra, skrattar Alex och ler snet mot mig

- mm, svarar jag dumt.

Hans hand landar på min överarm, jag ryser till och han smeker min arm som för att värma mig. Jag ser in i hans otroligt djupa blå ögon och min hjärna töms på bra ord att säga och jag står helt stum och ser på honom. Tydligen så töms min hjärna på muskler också för plötsligt faller min handduk till marken och jag står bara i trosor framför skolans snyggaste kille. Han kan se allt!

Jag spärrar upp ögonen och spänner hela kroppen. Nej herregud, lyd då dumma förbannade kropp, böj dig ner och ta upp handuken, lyd då!!, tänker jag panikslaget men min kropp lyder inte och jag står fortfarande halvnaken och glor.

- eee du tappade din handduk, säger Alex lite generat och böjer sig ner som en gentleman och lyfter upp den åt mig och jag tar lamt imot den. Jag ser att han av artighet försöker att inte titta på mina blottade bröst men jag ser att han smygkikar. Jag får bråttom att komma in på mitt rum och min tunga trasslar ihop dom nervösa orden.

- ee du in toa, jag i vägen, ee är... nej jag menar, sprutar det ur mig och jag trycker mig förbi honom och flyr in på mitt rum och stänger fort dörren.

Jag ser in i Mayas underbart ljus blåa ögon och får instinkten att kyssa henne när hennes handduk plötsligt ramlar till golvet och hon står halvnaken framför mig. Jag ser hur hon spärrar upp ögonen och man ser hur hennes andikte skiftar till rött på nästan bara en sekund, och jag känner hur hon spänner sig under min hand. Jag kan inte låta bli att glida med blicken över hennes alltför perfekta kropp och en helt olämplig bild tar form i mitt huvud där jag och Maya är ensamma i min säng...

- eee du tappade din handduk, säger jag generat och böjer mig ner efter den eftersom Maya verkar blivit handlings förlamad. Hon tar stumt imot den och hennes blick förändras och hon trycker sig snabbt förbi mig och säger en massa ord huller om buller till mig.

- ee du in toa, jag i vägen, ee är... nej jag menar, säger hon och springer in på sitt rum och lämnar mig kvar lite halvt generad i hallen.

Jag glider ner längs med dörren och ser mållöst på mina egna händer. Slår till mig själv i huvudet och begraver sen mitt ansikte i mina armar och känner att mitt ansikte är brännhet. Jag måste väl se ut som en jäkla tomat i ansiktet och skäms. Det är så pinsamt så till och med några små tårar siprar nerför mina kinder. Suck. Mina ben vill inte lyda mig men jag kämpar mig upp och går fram till min byrå och knäpper på min min rosa bh. Drar ett vanligt grått linne över huvudet, tar på mig ett par vanliga leggings och sen min nya ljusgråa tjocktröja. Jag får väl spendera min dag här inne då nu när jag skämt bort mig så fullständigt framför Alex. Jag låter musiken fylla mitt rum och går in på facebook. Inga händelser men vad förväntade jag mig, jag är ju inte precis särskillt populär. Men ser till min lycka att Jessica är inloggad på chatten.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Maya - Hej gumman, hur mår du vad är du för sjuk?♥

Jessica - Hej sötnos, jo...♥

Maya - Jo... vadå?♥

Jessica - Jag har gråtit rätt mycket men dokorn säger att jag kommer bli frisk♥

Maya - Vad bra men Jessica vad är du för sjuk?♥

Jessica - Maya........... jag har canser.♥

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hela min värld stannar upp och tårarna sprutar ur mina ögon, min bästa vän kan inte ha canser, nej det kan hon inte!! Jessica får inte dö, jag kommer dö då! Jag kommer inte klara mig utan henne, nej inte Jessica... Inte blonda, söta snälla Jessica, inte Jessica som vet allt om mig!! Inte min Jessica, NEJ!!!

Jag slår igen dörren till mitt rum och slänger mig på sängen. Ännu en dag i skolan. Som tur är så är det fredag så jag har en hel helg för mig själv. Jag sätter mig upp och torkar bort några tårar och drar av mig mina kläder. Drar på min mina shorts och en sport bh bara och går fram till min dator. Facebook och inga händelser. Jag suckar och går in på devote.se och loggar in på min blogg. Skriver ett inlägg om hur min dag varit och låter sen musiken strömma ur mina högtalare, fylla mitt rum med dunket från basen och låta rytmen ta tag i min kropp och jag dansar runt i mitt rum till texter om kärlek och livet. Svetten rinner ner för min panna och min puls blir starkare. Men jag fortsätter dansa runt i mitt rum, jag hoppar, studsar, sparkar, ut med mina armar och svingar runt. Jag känner mig så fri, avslappnad och glad. Musiken lyfter mig ifrån mitt eget elände och jag sjunger högt och tydligt med i texterna.

Utanför dörren står Robin och trycker sitt öra imott min dörr med en kompis och lyssnar på mig när jag sjunger och hoppar runt och tränar i mitt rum. Robin skrattar och formar ljud löst 1,2 NU!! Han rycker upp dörren och springer in och börjar hoppa runt och dansa med mig medan han skriker ut texten så som han tror att den går. Jag stannar upp mitt i ett danssteg och vänder mig om emot honom helt svettig och glor argt på honom. Robin viker sig dubbelt av skratt och det är först då jag upptäcker vem hans blonda kompis är som står och småskrattar i dörr öppningen. Alex Reyson.

Jag blir illröd i ansiktet och att rodna gör ju inte den otroligt pinsama situationen bättre.

Jag ser hur Alex granskar min nästan halv nakna kropp och blodet strömmar till mina kinder igen.

- Robin!! Fan lämna mig ifred din uppblåsta tjockhuve!!

- Hhahahah aa okej, kom alex, fnittrar robin och kryper ut ur mitt rum

Jag tittar upp och mötter Alex blick. Varför kollar han på mig så? Så vänligt.

- Hej, ler han mot mig

- Hejsan, säger jag generat

- Jag ska nog följa efter din bror, Men vi ses, säger han och hans leende blir bredare

- aa vi ses, andas jag och han lämnar mitt rum med en sista blick på mig.

När han gått går jag fram och stänger dörren efter dom och glider ner intill den. Gud vad pinsamt! Jag dör, snygga Alex Reyson och min dumma bror... när blev dom vänner?

Jag reser mig upp och tar fram lite rena kläder och smyger ut i hallen och fram till badrummet och låser dörren.

Jag är svettig och varm och drar av mig mina tränings kläder och ställer mig framför spegeln och ser kritiskt in i min spegelbild. Jag sätter händer på mina höfter och vrider och vänder på mig, låter sen armarna hänga lealöst längs sidorna igen och vänder mig sen imot duchen och kliver in.

Jag höjer upp värmen så att det bränner i huden och det blir ångor i duschen. Värmen suddar ut min tidsuppfattning och jag står kvar länge i duchen och löddrar varje millimeter av min kropp och tvättar håret grundligt. Hela jag brinner och jag kan andas igen. Det är som om jag hållit andan hela dagen fram tills nu, när jag fått svettas och sen får slappna av i ångor och het vatten.

När jag kliver ut på det kalla golvet ryser jag till lite men sliter till mig en varm fluffig handduk och virar runt mig och låser sen upp dörren och går ut i hallen igen. Jag smitter in på mitt rum och låser dörren. Drar på mig mina vanliga jeans igen och tänker ta på mig min stora tjocktröja men kommer på att Alex Reyson finns i mitt hus och bestämmer mig för att ta min rosa tröja istället precis när jag hör mamma ropa att det är mat.

Jag drar några mascara drag över fransarna och lite solpuder på mina kinder och rusar sen ner för trappan och in i köket. Jag sätter mig ner och precis när jag satt mig ner kommer killarna ner till köket.

- Hej mamma, det ser skit gott ut, säger Robin och sätter sig på stolen mitt imot mig som vanligt.

Jag tänker mig att Alex skulle sätta sig bredvid honom men istället så dras stolen bredvid mig ut och han sätter sig ner. Jag känner ett rus av glädje i kroppen men försöker att se oberörd ut. Mamma sätter sig ner till bordet och pappa sätter sig på gaveln. Ris och kyckling, vad gott tänker jag och tar till mig av maten. Alla pratar och mitt i allt detta ståhej kring bordet så känner jag hur någons hand glider upp på mitt lår. Jag tittar ner och ser att det är Alexs hand och jag ser generat upp på honom, men han bara ler mot mig och blinkar.

Det känns som om det är något som smällter i mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka mot honom.