itsastory

---

Dom följande dagarna satt jag som klistrad i stolen bredvid Jessicas säng. Vi pratade och skrattade och varje gång jag var hos henne glömde jag bort den skärande smärtan jag kände i hjärtat varje gång jag såg Alex i skolan. Hur han uppvaktade mig som om jag var en prinsessa när vi låg mellan lakanen sent på nätterna hemma hos honom. Men hur han sen i skolan knappt såg åt mitt hål. Alex hade rivit upp ett hål i mitt hjärta och varje gång vi sågs när himlen blivit mörk var det som om han sydde igen hålet med silkeslen tråd och fick mig att känna mig hel igen. Men när himlen blivit ljus och det är folk omkring är det som om han river los tråden, drar upp hålet i mitt hjärta till dubbelstorlek och strör kristal klara saltkorn i såret. Men Jessica visste ingenting om Alex. Allt jag hade berättat för henne när hon låg i koma, var så mycket svårare nu när hon faktiskt kunde höra var jag sa. Paul och dom pratade vi aldrig heller om, även fast jag visste att Jessica hade sätt mina nya blåmärken på armarna och den lätta skuggan i mitt ansikte efter Rasmus hand. Paul hade kommit på en ny rolig lek, dne gick ut på att Biffen håller mina armar i ett järngrepp bakom min rygg medans Paul eller Rasmus ger mig örfil efter örfil och mitt ansikte blir röd fläckigt av dom hårda slagen och mina tårar. Jag kunde helt enkelt inte berätta för Jessica fast jag visste att hon visste. Veckorna gick och efter två veckor fick Jessica äntligen åka hem. Skratt bubblar upp ur min hals när jag springer genom sjukhus korridoren med Jessica sittandes i rullstolen som vi måste skjusa henne ut i till bilen även fast hon kan gå.