Mitt hjärta dunkade i mina ögon, hans hand låg på min axel, som om han brydde sig om mig. Om jag slagit mig när vi gick in i varandra. Men när hans kompisar ropade på honom och han lämnade mig mig med ännu ett förlåt och sprang där ifrån slog verkligheten i mig hårt. Han brydde sig inte om mig och det var bara en slump att han hållit sin hand på min arm. Jag var lika mycket tönt och no-lifer för honom som för alla andra på den här skolan.
Min blick föll till golvet när alla ljud i korridoren trängde in i mina öron och jag flydde mot klassrummet.


Min hand landar på handtaget och jag låter dörren glida upp med bara en liten knuff. När jag kliver in är hälften av klassen här men vår lärare Mia står och förbereder inför att vi ska börja. Allison och Rebecka, skolans blonda sminkisar som går runt och tror att dom är snyggast och bäst i världen, men hur kul är det att vara populär för att man har stora bröst och plattat platinablont hår, sitter och fnittrat med sitt gäng. När jag kliver in vänder sig den lilla blonda plastgruppen om och skrattade åt mig. Jag kollar ner lite men tittar upp igen och får en stor klump i magen när min blick landar på Paul, biffen och Rasmus som sitter och körde armbrytning. Jag börjar gå in och studerar noggrant golvet medan jag går ner mot min plats längst ner i klassrummet. Jag glor ner i golvet med all min kraft men så plötsligt får jag ett hårt slag mot mitt smallben och golvet jag studerat så noga kommer närmre. Jag fäller ut min armar och slår i hårt, mitt huvud dunkar ner i marken och när min vänstra arm glider slår jag i huvudet igen fast i bänkbenet. Svart.
- Maya!! Maya? Maya?!! ropar en röst i mörkret och jag drars upp ur det och in i mullret av stolar som drars ut för att titta ner på tönten som ligger på golvet.
- Maya?!! här du mig, frågar Mia
- ee mmm, pressar jag fram och försöker resa mig upp på armbågarna men Mia håller ner mig
- Nej sitt inte upp, är det okej? du slog i huvudet rätt rejält, säger hon med mjuk röst och ser vänligt på mig genom sina glasögon.
- ja jag mår bra, stönar jag
- okej men vad hände gumman? undrade hon
Jag kollar henne i ögonen, tittar åt sidan och fångade upp Pauls hotfulla blick men ser snabbt tillbaka till Mias vänliga.
- Jag ramlade, ljög jag. Jag ville säga till henne att det var Paul som hade fält mig men jag ville inte få stryck sen så jag ljög. Precis som jag alltid gjorde när jag sa till mamma att jag sovit gott på morgonen, när jag egentligen alltid drömt en mardröm om skolan och Pauls gäng. Precis som när jag varje dag klistrade på mig ett leende när pappa pussade min panna innan jag gick till skolan. Precis som när Paul och dom hade gjort något taskigt eller slåt mig och jag sa att jag ramlat. Jag ljög om allt, att jag mådde bra, att blåmärkerna på mina armar och ben var min egen klumpighets fel och att jag trivdes i skolan och hade många vänner. Lögner alltihop, bara lögner.
- Får jag resa på mig nu? frågade jag tyst och Mia nickade men kollade lite oroligt på mig. Jag ignorerade smärtan i benet och fortsatte längs bänkraderna till min plats. Mia började prata och jag började klottra på bänken. Efter 60 minuter som gick snabbare än jag hoppats så ringde det ut. Jag suckade och satt kvar tills alla lämnat rummet förutom Mia och då skyndade jag mig för att slippa en massa frågor. Jag gick själv ut på skolgården och satte mig vid det gammla cykelskjulet för att få vara själv och läsa.
*Han lutar sig fram och kollar henne djupt i ögonen och böjer sig långsa...*
Min bok rycks ur mina händer och när jag kollar upp drar jag in luft så ett litet chochat ljud tränger ut genom mina fylliga läppar.
- hahahah kärlekens natt? vilken cool bok du läser sötnos, hahahah, skrattar Paul och skickar bak min bok till Rasmus som skrattar ett högt bullrigt skratt och kastar boken till biffen som fnyser och kastar tillbaka den med samma tröga min som vanligt. Jag sitter tyst och kollar på.
- Men gumman blev du ledsen nu, skrattar Paul och sätter sig bredvid mig och drar mig intill honom i hans jätte armar. Obehaget kryper in under min hud och jag skyggar bort från honom. Han drar mig närmre sig och lyfter upp mitt hår så att jag ser ut som pippi långstrump och rufsar sen till det.
- Förlåt gumman att jag råkade fälla dig där inne i klassrummet, hahahah det var inte meningen... eller? hahah
Jag sitter tyst och låter han göra det för jag vågar inte säga till men plötsligt, så sträcker han sin högra hand och kupar den runt mitt bröst samtidigt som han viskar ej du gumman ska vi inte smyga in i skjulet. Då drar jag mig bort från honom och knuffar han ifrån mig och viskar nej, nej det vill jag inte.
- äää skit i det då din tönt, skrattar han och reser sig upp, tar boken ur Rasmus händer och kastar den hårt i min mage.
- ses stumpan, hahahah
Dagen går segt för mig och jag gömmer mig inne på tjejernas toalett under lunchen och torkar bort ännu lite mascara som hamnat under ögonen. Det är trångt inne i det lilla båset och medans jag äter min lunch rinner tårarna ner för mina kinder.
När Robin först klev in i bussen blev allt stökigt, massa tjut och rop på honom. Men när jag klev in blev alla tysta och när jag fortsatte in till mitt sätte där jag alltid satt själv nuförtiden när Jessica låg på sjukhus fick jag små ärt bollar av papper blåsta i nacken och folk som viskandes kollade på mig och skrattandes mitt namn, jag hörde dom nog
- hahahahhihi Maya hahahhihihihaha
som om jag var något missfoster...


Jag satte mig tungt i "mitt" sätte och drog upp mina ben tätt intill mig. Kramade om mig själv mot allt det onda som fanns omkring mig och tänkte på mitt vänliga rum, min enda och bästa vän Jessica och mamma och försökte trösta mig själv. Jag lutade mitt huvud mot det kalla fönstret och stod i mot lusten att trycka på stopp och springa hem. suck. Det skulle bli en lång dag...
Skolan var bullrig och människor sprang fram och tillbaka över skolgården. Min väska dunkade imot mitt högra lår och jag tryckte armarna om mig för att hålla borta kylan. Mina steg var snabba, inte bara för att höstens iskalla luft siprade in under huden utan för att snabbt hinna in i skolan innan Paul och ca kom upp från ingenstans. Jag han och inne i skolan var oväsenet ännu högre. Jag smet förbi Allison och Rebeckas coola gäng utan att synas och öppnade mitt skåp för att kunna gömma mig. Usch matte först tänke jag när jag läste på mitt schema och började ta fram böcker och pennor och stängde sen mitt skåp.
Ojj!! ropade jag till när jag förvånat ser Allison stå lutad precis bakom mitt skåp men hela hennes blonda plastgäng bakom sig.
- hejjj Maya söötnos, hihhi, säger hon med sliskigt len röst och fejkat leende
- hej Allison...
- Ser att du kört på lantis stilen idag, det passar dig, säger hon med plutande läppar och alla hennes blondakopior skrattar
- tack..., viskar jag och trycker mig förbi henne och hon skrattar sitt höga pipiga skratt efter mig
jag får så bråttom att komma där ifrån att jag inte ser mig för och plötsligt slår jag i någons axel.
Jag snurrar runt i min fart och mitt förlåt blandas i rörelsen
- förlåt
- nej men det är okej, jag såg mig inte för, säger en mörk lite hes röst
Jag tittar upp och möter ett par vackra blå ögon och får bara fram ennu ett förlåt.
Dom blåa ögonen tillhörde Alex. Alex Reyson.
Mitt hjärta dunkade i mina öron, hans hand låg på min axel, som om han brydde sig om mig. Om jag slagit mig när vi gick in i varandra. Men när hans kompisar ropade på honom och han lämnade mig mig med ännu ett förlåt och sprang där ifrån slog verkligheten i mig hårt. Han brydde sig inte om mig och det var bara en slump att han hållit sin hand på min arm. Jag var lika mycket tönt och no-lifer för honom som för alla andra på den här skolan.
Min blick föll till golvet när alla ljud i korridoren trängde in i mina öron och jag flydde mot klassrummet.

Förlåt för kort inlägg men ska gå och lägga mig nu, godnatt
KRAM E
Tjutet av min ilskna väckar klocka och min arga tvillingbror Robins smällar i väggen väckte mig och jag öppnade mina ögonlock och rusade fram till klockan för att få tyst på den och för att få Robin att sluta banka på min vägg. Jag hade inte ens hört att min klocka hade börjat ringa så det kvicka uppvaknandet och språnget fick mig att se tunnelseende och jag var tvungen att gripa tag i min bokhyllan för att inte ramla. Fredag!! tänkte jag och släppte taget om bokhyllan. Jag kröp ner i sängen igen och drog täcket över huvudet, medveten om att det var en dålig idé. Tillslut reste jag mig upp och gick fram till spegeln. Glodde på mig själv dumtrött ett tag och tog sen ett steg mot garderoben. Fick bli det vanliga idag, slitna jeans, svart linne och sen en röd lite för stor skjorta. Några drag med borsten genom mitt långa bruna hår och lät sen en slinga hamna bakom örat. Som vanligt. Drog mascaran några gånger över mina fransar, kajal, brunpuder på kinderna och sen så klart täcka över en envist röd finne på kinden. Vardags rutiner, tröttsamma, uttjatade, och alldeles vanliga. suck. Min blick gled till spegeln igen och efter att ha kritiserat varenda del av min kropp gick jag med tunga steg ner till köket.
Min mamma stod som vanligt, onaturligt glad och visslade samtidigt som hon stekte pannkakor till mig och min bror.
- Godmorgon gumman. Sovit gott?
- godmorgon mamma, aa det har jag väl, mummlade jag tillbaka och satte mig mitt imott min bror som redan glufsade i sin pannkakor.
Hon la upp två stycken på min talrik och jag hällde på sylt och började långsamt äta. Robin rusade ut ur köket innan jag ens var klar med min första pannkaka och när jag tillslut var klar stod han och tog upp all plats i badrummet.
- Men Robin flytta på dig då.
- eee nee?
- Flytta jag ska bara ha min tandborste.
- Man kan säga snälla?
- Men för i helvete, flytta dåå!!
- hörde ingen snälla, sa han med plutande läppar
- Men snälla för fan, flytta din feta röv så jag kan komma åt min tandborste...!! Nästan skrek jag
- hahaha okej då ta det lungt, guuummman, det sista sa han långsamt och med silkes len röst för att immitera mamma. Jag gav honom en sur blick och slet åt min min tandborste och gick ner till badrummet men tunga steg.
Vi sprang till bussen och han nätt och jämt inte med. Jag hade önskat att vi missat den så jag hade sluppit åka bussen men hälften av alla skolans elever, som alla älskade min bror men som alla under trycket av skolans största killar Paul, Biffen och Rasmus tyckte jag var skolans tönt som man automatiskt då fick trycka ner. På alla möjliga sätt som fanns i hela världen...
Jag hade haft vänner, rätt många faktiskt tills Paul hade börjat på vår skola och bildat sitt lilla gäng och sen riktat in sig på mig. Jag var hans måltavla, och han kastade bara mer och mer pilar på mig. Som sagt så HADE jag haft vänner, men dom hade alla lämnat min sida när Paul och co hade börjat ge sig på mig. Igen ville ju bli utsatt själv. Men jag hade haft en enda trogen vän kvar, Jessica... men hon hade, men ett hugg i hjärtat på mig lagts in på sjukhus för några dagar sen. Så jag var själv. Helt själv.
När Robin först klev in i bussen blev allt stökigt, massa tjut och rop på honom. Men när jag klev in blev alla tysta och när jag fortsatte in till mitt sätte där jag alltid satt själv nuförtiden när Jessica låg på sjukhus fick jag små ärt bollar av papper blåsta i nacken och folk som viskandes kollade på mig och skrattandes mitt namn, jag hörde dom nog
- hahahahhihi Maya hahahhihihihaha
som om jag var något missfoster...

Så det var första kapitlet, kommentera om ni tyckte det var dåligt, tog för lång tid för allt och aa :D