itsastory

Jessica - Maya........... jag har canser.♥

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hela min värld stannar upp och tårarna sprutar ur mina ögon, min bästa vän kan inte ha canser, nej det kan hon inte!! Jessica får inte dö, jag kommer dö då! Jag kommer inte klara mig utan henne, nej inte Jessica... Inte blonda, söta snälla Jessica, inte Jessica som vet allt om mig!! Inte min Jessica, NEJ!!!

- Vad skriker du om, ropar Robin och kommer in springandes i mitt rum med Alex bakom sig.

Men jag bryr mig inte om att Alex ser mig, skrikandes och snorandes som en femåring i mammas famn. Jag kan faktiskt inte bry mig mindre om det. Det ända jag bryr mig om är att Jessica har canser. Att min bästavän har canser, det är det ända jag bryr mig om. Robin ser på min med chockad min och vänder sen sitt ansikte mot dator skärmen. Jag ser hur han drar efter andan och lyfter en av sina händer till munnen och sen vänder sig mot mig med ett ansiktsuttryck fullt utav medlidande. Jag får ingen luft och det krampar i magen. Robin böjer sig frma och förklarar för Alex och jag ser hur hans ansikte skiftar från oroligt tillfullt av smärta. Jag hör fortfarande ingenting så när Robin förklarar för mamma märker jag det bara på att hennes kropp som kramar om mig spänns. Hennes tröstande ord hör jag inte men jag ser när pappa kommer in springandes in i mitt rum och slänger sig fram för att också han försöka lungna ner mig. Men jag var hysterisk, jag kunde fortfarande inte höra någonting eller andas eller se för den delen heller.

Plötsligt tränger allt ljud igenom och jag kan höra hur högt jag faktiskt skriker, men jag kan inte sluta. Direkt känner jag att jag måste vara själv, jag klarar inte av detta. Jag måste ut, NU! Så jag sliter mig los från mamma och pappa och rusar ut ur mitt rum och ner till källaren. Jag skriker fortfarande så jag hör inte att någon följer efter mig förens jag slänger mig ner på golvet längs in i det mörkarste hörnet av våran källare och någon omfamnar mig. Men det är inte mamma, det känner jag. Inte pappa heller och jag tvivlar på att det är Robin.

Armarna som håller om mig är starka, muskulösa och välformade. Sen är det doften, det är doften som får mig att sluta skrika. Doften som får mig att förstå vem det är. Det är Alex. Det är hans som sprungit efter mig, och det är han som håller om mig. Jag vänder mig om i hans famn men hans grepp losar inte. Jag gillar det. Jag vill inte enns tänka på hur jag ser ut just nu, men jag bryr mig fortfarande inte. Jag ser in i hans ögon och får knappt fram dom darriga orden.

- Jessica, hon-hon... har... canser, säger jag och bryter ihop igen.

- Jag vet, jag hörde det, men hon kommer bli okej, hon kommer bli okej, viskar han och ser in i mina ögon

- Men tänk om hon dör, gråter jag och tårarna rinner fortfarande ner för mina kinder

- Tänk inte tänk om, tänk att hon kommer bli bra, tröstar han mig. Han är så snäll, och snygg. Hur går det ihop, han borde väl vara taskig, och inte sitta och trösta mig. Han lyfter sin hand och strycker mjukt bort några tårar.

- Hon kommer bli bra, viskar han och hans hand dröjer sig kvar i mitt hår. Jag drunknar, vilken klyché men jag gör faktiskt det. I hans ögon. Han e förtrollande, fängslande. Jag märker inte att hans ansikte kommit närmre förens jag kan känna hans varma andedräkt emot mina läppar. Han strycker försiktigt med sin tumme över min underläpp.

- Du har väldigt torra läppar, säger han och fortsätter att strycka med tummen över mina läppar.

- mm, mummlar jag

- Ska jag fukta dom åt dig, ler han mot mig och böjer sig lite mer mot mig.

Hans läppar är precis intill mina, jag snuddar vid dom när dörren öppnas och hans underbara läppar som var precis intill mig drar sig bort från mig. Det är Robin som står i dörröppningen och ser förundrat på oss i hörnet.

- Bra att du har slutat skrika, säger han, stör jag eller?

Alex kollar på mig och jag känner hur han smeker min rygg som för att säga att han egentligen vill stanna men han reser sig upp.

- Neje, han reser sig upp men vänder sig mot mig och sträcker ut handen för att hjälpa mig upp.

Jag ser in i hans ögon och han ler snett mot mig, precis det leendet jag gillar.

---

sorry för kort inlägg men det är ju julafton så har inte haft så mycket tid, GOD JUL!!!♥