itsastory

- Hon har en normal hjärtsekvens, säger läkaren med el plattorna och torkar sig i pannan. Men då höjs pipandet igen. Den lilla stund av lungt slutar och allt blir kaos igen. Pipandet blir högre och högre sen går det ut i en enda långt pipande. Ihärdigt och högt och jag ser på skärmen att det annars höjande och sänkande linjen som följer Jessicas hjärtslag blir till ett sträck. Jag kan inget läkar skit men till och med jag vet vad det betyder när linjen bildar ett streck och pipandet blir till ett enda tjut.

- Hennes hjärta slår av sig själv igen. Orden från den brunhåriga läkaren, Dr Grey som jag träffat innan skär igenom tystnaden i mitt huvud och luften som fastnat i min hals når mina lungor. Sen faller jag ihop på marken och allt blir mörkt.

Aj mitt huvud. Jag öppnar mina ögon och vrider på huvudet i den mjuka kudden. Jessica ligger bredvid mig och det rytmiska pipandet från hjärt-maskinen skenar inte eller är bara ett tjut. Det är normalt. Hon lever. Mina mungipor glider upp i ett stort leende men sen minns jag. Även fast hon lever så ligger hon i koma. Tysta tårar rinner långsamt ner för mina kinder och blötter ner min kudde. Minnen dyker upp i mitt huvud. Tjutet ringer i mina öron från när Jessicas hjärta stod stilla och bilder dyker upp när läkare sprang fram och tillbaka och tryckte in massor av mediciner i Jessicas kropp och chockade hennes hjärta med el plattor. Jag känner mig som ett tomt skal. Min bästavän lever men hon lever ändån inte.

- Hur mår du? frågar en kvinnas röst och när jag vänder mig om ser jag att det är Dr Grey.

- Bra, kraxar jag och måste harkla mig flera gånger för att få fram ett ljud som låter någolunda normalt.

- Vad bra, du svimmade förut men fick inga skador, säger hon och ler mot mig. Min blick glider mot Jessica och hon förstår vad jag menar.

- Hon mår också bra för tillfället, inga synliga hjärnskador och hennes hjärta fungerar som det ska.. hon har legat i koma i snart en vecka nu, säger Dr grey.

Jag nickar och försöker svälja en klump av gråt som fastnat i halsen. Jag ser upp i taket och snyftar till.

- Jag ska skriva ut dig nu, din mamma är på toa så hon kommer snart, säger hon och sen lämnar hon rummet för att hämta utskrivningspapperen. Jag gömmer ansiktet i händerna låter mig sen dras ner i ett djupare mörker av deprition än det jag varit i innan. Livet känns meningslöst och obetydligt. Jag vill inte leva längre, bara slänga bort det och dö. Dö..dö.

Däckens ljud mot asfalten surrar i mitt huvud och när mamma stänger av motorn och vi har stannat på vår uppfart kliver jag ur bilen och går stumt uppför trappan. Jag släpar mig upp för trappan utan att prata med mamma och när jag kliver in i mitt rum stänger jag dörren efter mig och låser. Jag står kvar så en stund, lutad mot dörren och andas, bara andas. Jag drar av min alla mina kläder och letar fram ett par svarta jeans. Drar en svart tröja över huvudet och plockar sen fram min svarta kajal. Jag håller den i handen ett tag men låter sen pennans svarta spets dra hårda svarta sträck runt mina ögon. Jag sotar så mycket jag kan och jag drar ut det svarta med fingrarna. Mina läppar färgar jag röda och sen plattar jag håret så mycket jag kan så det blir alldeles spikrakt. Jag rullar upp armarna på min svarta långarmade tröja och låter min blick glida mot skrivbordet. Jag ser mot linjalen och tar upp den. Jag rullar den mellan mina fingrar, sen bryter jag den i två delar. Där den brytits av är kanten taggig och sylvas. Jag andas in ett skälvande andetag och låter sen den vasa kanten få skära in i min arm. Det gör ont men jag fortsätter skära. Linjalens kant gör tunna små skärsår i min handled och lämnar raka skåror i huden. Jag stänger ögonlocken när jag sätter linjalen tillrätta för att skära det tredje sträcket och tänker på allt hemskt i världen. Jag tänker på Jessica och hur hon dog idag och smärtan i min arm förvandlas till en skön rättvis smärta. Jag skär och skär tills jag känner hur något varm och blött siprar ut ur en av skårorna. Det kommer inte mycket blod men tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd. Jag sätter mig på sängen och ser ner på mitt verk. Min handled och arm är lätt rosa och smärtan strålar ut i fingrarna och upp i axeln. Jag blundar igen och lutar huvudet mot en av kuddarna. Sen somnar jag samtidigt som dom små dropparna av blod torkar.

- aa! flämtar jag till och ser mig omkring i rummet. Det har blivit mörkt.

- Fan!! säger jag för mig själv och går fram till spegeln. Det svarta runt mina ögon har försvunnit lite men jag ser fortfarande inte ut som samma gamla vanliga Maya. Jag strycker på mer läppstift på mina läppar och kollar sen ner på min arm. Skärsåren har dragits ihop och lämnat smala rosa ärr efter sig. Jag pillar bort det torkade blodet med min nagel men ser set tillbaka på min spegelbild. Jag drar borsten några gånger genom håret men låser sen upp dörren och går ut i korridoren. Dörren till Robins rum står öppet och prat och musik strömmar ut.

- Jävla unge, fnyser jag och springer ner för trappan. När jag kliver nerför sista trappsteget hör jag hur Robin rusar ut ur sitt rum men någon efter sig. Dom hoppar ner för trappan och Robin vänder mig mot honom när han får tag i mig ute i hallen.

- Maya vart ska du? Jag hörde om Jessica idag! Hur mår hon? hans frågor virvlar in igenom mitt ena örat och ut i det andra och jag ser frågande på honom. Hans blick glider neråt och han tar tag i min handled och ser upp på mig med uppspärrade ögon. Jag slitter åt mig handen och ser på honom. Över axeln på Robin ser jag vem det är som följt efter Robin. Alex.

- Har du skärt dig? säger Robin förskräckt

- Låt mig va, frsäer jag och vänder mig om och drar på mig mina jeffery Cambell

- Vafan ska du? frågar Robin

- På fest, säger jag och drar på mig min jacka

- Vart? och det är inte Robin som frågar utan Alex

Jag vänder mig mot honom och ser snett på honom

- Hos en kille som heter Henke, säger jag spydigt

- Henke? frågar Robin chockat? Henke som i Issas kompis Henke?

- Ja!

- Vi hänger med, säger Alex och tar ett steg mot mig

- NEJ!! sen rusar jag ut ur huset ochg slänger mig på min cykel.

Vinden spottar regnet i mitt ansikte medans jag cyklar mot skolan. Mitt hjärta dunkar i mina öron och jag kan knappast andas men jag cyklar så snabbt jag kan. Jag hoppar av cyklen i farrten och ställer in den i ett av cykel ställen. Mina fötter börjar gå mot skolbyggnaden. Det stora huset är svart och kusligt och framför den ser jag en mörk gestalt som det kommer rök ifrån.

Jag går fram till Issa och hon ser upp på mig och ler. Hon räker över ciggen till mig och jag drar in röken ner i mina lungor.

- Jag trodde inte du skulle komma.

- Jodå, svarar jag och fösöker låte kaxig men det låter väldigt fejkad och osäker

- Ska vi gå, frågar Issa och jag nickar till svar. Vi går en bit och jag känner hur nervositeten bubblar i min mage.

- Där framme är det, säger Issa och pekar mot en brunt hus. Man kan se hur mycket människor det är inne i huset genom fönsterna och musiken dunkar så högt att det hörs ut. Issa öppnar dörren och så fort dörren slås upp slår musiken imot oss som om någon tryckt upp en kudde i våra ansikten i ett försök att kväva oss. Vi kliver in över tröskeln och det är kaos. Folk som dansas, super och hånglar. Vi trycker oss rakt in i folkmässan och sen svänger Issa om och ger mig ett plast glas med någon genom skinlig vätska i. Hon ger mig täcken att jag ska svepa det så jag för muggen till munnen och klunkar i mig det. Det bränner i halsen och det smakar vidrigt. Issa formar orden v-o-d-k-a och jag förstår varför det börjar snurra lite i huvudet. Issa drar med mig in till mitten av allt folk och sen börjar hon hoppa runt som en galning tills hon slänger sig i armarna på någon kille som genast trycker ner sin tunga i halsen på.