itsastory

Leran skvätter upp på mina jeans och jag får gräsfläcker på knäna som redan är smutsiga då jag ibland tappar balansen och faller fram åt. Men jag springer bara framåt och reser mig upp från fallen i farten. Jag kan inte se någonting, bara en massa färger och former. Det känns som om hela min kropp har domnat bort men jag kan inte sakta ner eller stanna. Jag är så inne på att bara fortsätta springa att jag inte lägga märket till att himlen öppnat sig över mitt huvuvd och spyr ut regn förens jag rusar rakt in i ett träd och ramlar ner på marken. Jag kan inte röra mig, mitt huvud dunkar och jag fryser. Jag rullar över så jag ligger med ansiktet uppåt och regnet blandar sig med mina tårar. Jag öppnar ögonen och ser att ovanför mig är det en ranglig träkojja. Mina ben är darriga men jag reser mig upp och stödjer mig mot träd stammen och ser mig omkring efter nått att kunna klättra upp på och ser att det är fast spikade träbitar längs med ena sidan av trädet. Jag sträcker mig upp för att nå en av pinnarna och ställer mig lite på tå. Min hand greppar tag och jag kollar ner för att försäkra mig om att jag sätter foten på rätt ställe sen trycker jag mig upp. Jag puttar bort luckan som är för den lilla öppningen i kojjan och häver mig upp. Det är rätt liten, mörkt och fuktigt så jag drar undan den slitna rödvita gardinen som med tryck knappar tryckts upp för den lilla fyrkantiga hålet. Det regnar fortfarande och jag kryper ihop inne i det ena hörnet och kramar om mig själv for att försöka värma upp mig själv. Jag sluter ögonen och börjar tänka igenom morgonens händelse. Det var inte det att Paul tog min väska och förstörde mina saker utan att Alex inte ens gav mig en blick och när han väl såg på mig var det när jag stod upptryck mot en väg och han gör ingenting. Inte ens min bror gör någonting, dom hade inte behövt springa fram och slå ner Paul och hans gäng men dom hade väl endå kunnat springa efter en lärare eller någonting. Jag känner ett hugg i magen när jag tänker på sanningen. För sanningen är den att det är aldrig någon som springer efter en lärare, det är aldrig någon som dröjer kvar sin blick vid mig när Paul och Biffen står och slår mig i magen vid det gammla cykel skjulet bakom skolan. Folk ger mig en enda blick, ser in i mina lidande ögon och flyttar sen blicken och börjar prata om deras små obetydliga problem medan jag får stryck bara några meter bort. Den enda personen som faktiskt springer fram och försöker hjälpa mig som själv får stryck, som ser in i mina lidande ögon och skriker mitt namn, som en gång hoppade upp på Pauls rygg och började slå honom för att sen bli ner dragen på marken och bli sparkad på så hon började blöda från munnen är Jessica. Hon vågar och får själv stryck för att hon är den enda som vill hjälpa mig, min enda hjälp ligger på sjukhuset och har canser. Jessica är den som vågar skrika åt dom människorna som står och disskuterar sina små problem och skiter i mig, Jessica är den som springer efter lärare, Jessica är den personen som siktar in en perfekt spark mellan Pauls ben. En spark som får han att falla ihop och oss en chans att springa in och gömma oss inne på toaletten, faktiskt skrattandes för att hon gett honom en spark som han antagligen inte kommer kunna gå efter. Jag skrattar lite när jag tänker på det och bryter sen ihop igen och drar mina ben ännu närmre mig.

Oj! Jag rycker till när jag hör ljudet av någon som försöker klättra upp och jag trycker mig mer mot väggen. Jag måste ha somnat och gnuggar mig lite trött i ögonen och blir sen rädd när jag ser ett par händer komma upp ur hålet i kojjan som är ingången. Jag ser blont hår och tror först att det kommer vara Alex men sen ser jag ett okänt ansikte, en killes ansikte. Han ser in i mina ögon och ler och kravlar sig sen in i kojjan. Han säger inget utan sätter sig i andra hörnet och ser bara på mig. Han har blond/brunt hår av vad jag kan se i mörktet och en svart tröja över en vit skjorta och mörka jeans. Jag kan inte riktigt se färgen på hans ögon men dom ser blåa ut och när jag låter blicken svepa över hans läppar särar han på dom och börjar prata.

- Hej jag heter Filip, säger han efter en stund och räcker fram sin hand, jag skakar den och säger hej jag med och att jag heter Maya och han ler mot mig. Jag känner mig lite obekväm och blir tvungen att fråga.

- Känner jag dig? säger jag lite blygt och känner mig väldigt dum.

- nej det gör du inte, jag har precis flyttat hit och jag såg när du kom springandes i dag på morgonen när jag åkte till skolan med min pappa för att hälsa på. Jag ska börja där nästa vecka, säger han och ler och fortsätter sen. När vi kom tillbaka alldeles nyss såg jag att din väska fortfarande låg kvar på marken så jag tänkte att jag skulle se om du mådde bra och så, säger Filip och ler mot mig. Fuck min väska ligger kvar på marken och det har regnat som fan, tänker jag och rynkar ihop min panna. När jag ser upp igen efter att bekymrat studerat det mörka trä golvet så sitter Filip bara tyst och kollar ut genom fönstret.

- Tack, för att du kom och ee skulle kolla hur jag mådde typ, säger jag och han ser på mig och ler

- lungt, desutom så var jag lite självisk också, skrattar han. Jag tänkte att om jag ser hur du mår så kanske jag slipper vara den ensamma nya killen i skolan som alla retar och så, tänke att det skulle ju vara skönt att nästan känna någon i alla fall.

- Du kommer inte bli retade eller mobbad, det finns bara ett mobboffer i skolan och det finns bara en människa som alla hatar även fast jag inte är direkt ny där, mummlar jag och tänker inte på att jag uttalar mina tankar högt.

- va vad sa du? frågar Filip chockat och jag ser upp på honom

- va nej jag sa ingenting, ingenting, suckar jag och försöker le men måste bita ihop för att inte börja gråta mitt framför den här nya snälla killen.

- blir du mobbad?  frågar han och han låter både ledsen och lite arg på rösten

- eee nej, jag ee nej du kommer trivas på skolan tror jag, hoppas jag men vad, du behöver inte sitta här om du inte vill, säger jag och ler lite halvt igen. Han ser tveksamt på mig men släpper ämnet.

- okej ja tack, du fryser och är alldeles blött. Skolan är slut nu tror jag för klockan är 4 så, vill du hänga med in? frågar han. Jag blir lite chockad och ryser faktiskt till, han har rätt jag fryser.

- Jag är själv hemma, mina föreldrar jobbar och min syrra bor i Göteborg så, lägger han till

- ee okej, säger jag och han gör en skest emot hållet i golvet med sin hand

- damerna först, säger han och jag ler lite svagt och börjar sen klättra ner för trä stegen.

Vi går över den asfalterade vägen och han leder mig mot ett rött hus med vita knutar som ligger längst ner på vägen. Han låser upp dörren och kliver åt sidan så att jag kan gå in först. Hallen är stor och ljus och en dörr står öppen till vänster och där inne ser jag ett stor ljust badrum.

Jag tar av mig min rosa kavaj och ser ner på den. Alldeles smutsig men den går nog att tvätta hoppas jag, det klarar nog mamma av. Sen slår det mig, nej mamma kan inte tvätta den då kommer hon undra hur den blev så smutsig, jag ser ner på mina jeans, det är också bevis och lika så är mitt vita linne inte vitt längre. Jag står alldeles tyst och stirrar och känner sen hur Filip tar min kavaj ur mina händer.

- ee vi kan tvätta den, vi kan göra det nu om du vill, säger han och ser på mig

Jag ser upp och får plötsligt blackout i hjärnan och drar av mig mitt linne och knäpper upp mina jeans och räcker dom till honom och fattar inte vad jag gjort förens jag får syn på Filips chockade ansikte. Panik, vad gör jag jag står nästan helt naken framför en kille jag precis träffat. Han tar mina kläder och vänder sen sig om och går in i badrumet till vänster och slänger in dom i tvättmaskinen. När han kommer tillbaka ut till hallen går han förbi mig och låser dörren och ställer sig sen bredvid mig.

- Ska vi gå upp till mitt rum så kan du få låna lite kläder tills dina är klara, säger han generat

- mm visst, säger jag tyst och jag känner hur mitt ansikte brinner och jag måste väl se ut som en tomat i ansiktet, vilket gör att jag matchar mina röda underkläder jag har på mig. Så pinsamt. Jag är ju helt dum i huvudet.

Jag vet inte redigt vad jag ska göra så jag börjar gå mot trappan som leder upp till mitt rum. Hmm tänk på något annat Filip, tänk på något annat typ som mögel, en tjock tant med hår på hakan vad som hälst men tänk inte på att det går en skit snygg brunhårig tjej i bara sina underkläder bakom sig. En blåögd tjej med röda sexiga underkläder, ååå fuck. Jag känner hur jag blir lite hårdare i byxorna och ååååå tänk på en gammal tjock tant... gud i himmelen vad snygg hon är. Maya, vilket fint namn.

Jag öppnar dörren till mitt rum och låter Maya gå in först, vilket jag ångrar som fan när min blick glider ner mot hennes pefekta rumpa. Stå emot Filip, stå emot titta bort NU.

Jag går fram till min garderob och rotar fram ett par mjukisbyxor och en grå t-shirt och vänder mig om för att räcka dom till henne. Fan vad snygg hon är, hoppas inte det syns att jag har stånd. Jag räcker kläderna till henne och hon tar sakta emot dem.

Hon drar T-shirten över huvudet och sticker in sina smala ben i byxorna. När hon är klar vänder hon sig om och sätter sig på sängen.

- Vad ska vi göra? frågar hon och jag ser att hon är lite röd om kinderna

- Jag vet inte, vad vill du?

Hon ser sig omkring i mitt rum och lyser plötligt upp.

- Kan vi inte spela the sims, skrattar hon

När jag ser in i hennes ögon skrattar jag också, hon är verkligen någon jag vill lära känna mer.

---

Sorry för aaaaaassss dålig uppdatering och för det skit dåliga inlägget