itsastory

- Som sagt så har vi fått tillbaka provresulteten för att se ifall Maya Belcido är en match, säger läkaren och rättar till sina glasögon igen. Han harklar sig.

- Hon är en match, fortsätter han och riktar sin blick mot mamma men jag svarar så snabbt så att mamma inte hinner svara och han flyttar sin glasögon pryda blick mot mig.

---

Andas in, andas ut, andas in. Fan vad läskigt, det står en massa människor omkring mig med masker för ansikterna och handskar och usch det står bord med skalpeller bredvid mig. Jag kollar upp i den höga vita taket igen och försöker påminna mig själv varför jag självmant lätt mig få läggas in i en operations sal. För Jessicas skull. Mm jag känner mig så grymt osexig just nu när jag ligger här med någon ful grön hårmössa på mig, fint. Dom hade gått igenom operationen många gånger för mig och mamma. Jessicas mamma hade sagt fel till mig om operationen, dom skulle ta lite utav min lever för att ersätta lite av dom bakterier och sånt som var sjukt i Jessicas lever. Jag var rädd men det var för Jessicas skull. Min mage kurrade till, jag hade inte fått äta något innan operationen. Sist jag åt var i går kväll och då hade jag lasat in en hel ko i munnen kändes det som. En av sköterskorna vände sig mot mig och log, eller jag såg inte just hennes leende men jag såg på hennes ögon att hon log mot mig. Hon la sin hand på min.

- Du är hungrig hör jag, du ska få äta så fort du vaknar sen igen efter operationen, ler hon mot mig. Vet du, jag tycker att du är en så otroligt modig tjej som gör det här för din kompis. Det är väldigt modigt av dig. Vi ska söva ner dig snart vi väntar bara på att doktorn ska komma, säger hon och smeker lätt min handrygg med sin tumme och hon ler ennu mer mot mig.

- Tack, viskar jag och lyfter blicken mot taket igen och suckar.

Då öppnas dörren och en lång mörkhyad doktor kommer in och hälsar på alla i operationssalen med ett glatt hej. Han går fram och ställer sig bredvid mig och lägger en av sina handsk beklädda händer på min hand och ler mot mig han också genom masken för hans mun.

- Hejsan Maya, jag är Dr. Burke och jag ska utföra din operation idag. Jag ska göra mitt allra bästa och allt kommer gå bra så nu ska du få sova lite, säger han och kollar upp på en doktor som sitter bakom mig med narkosen som ska få mig att somna. Jag nickar mot Dr. Burke och narkosdoktorn sätter en stor mask över min mun och näsa. Den snälla sköterskan ber mig att börja räkna baklänges från 10 men jag hinner bara till 7 innan jag drars in i ett behagligt mörker och mitt huvud blir väldigt tungt.

Aj mitt huvud. Jag är törstig. Jag måste säga till någon att jag är törstig, och hungrig för den delen med. Mamma jag är, nej men det hörs ju inget, vart är min röst? mmm mitt huvud gör ont och det är så tungt. Jag har fortfarande mina ögonlock stängda och hela min kropp känns dommnad. Men jag kan höra allt som hörs om kring mig. Jag hör min mamma prata med doktorn om att operationen gick bra och att Jessica opereras just nu. Asså jag är så himla törstig men jag kan inte säga till någon. Jag skruvar lite på mig och ger ifrån mig en suck och sen känner jag mammas hand på min arm.

- Gumman, är du vaken? Gumman?

Äntligen hittar jag min röst, den är sömndrucken och lite hes men man kan i alla fall höra vad jag säger.

- mm, mamma kan jag få vatten.

- vatten, javisst gumman ska hämta lite vatten åt dig, säger hon och jag hör hur hennes klackande skor lämnar rummet. Det blir tyst och jag öppnar långsamt ögonen och ser upp i det vita taket. Mamma kommer tillbaka och jag vänder min blick mot henne och reser mig upp lite i sängen för att kunna ta emot plastmuggen med ett sugrör i som hon sträckte mot mig. Vattnet renar min hals och när jag ger mamma muggen igen känns min röst normal igen.

- Mamma vet du hur Jessica mår? frågar jag och sätter mig rakt upp i sängen

- Nej gumman, jag tror hon opereras just nu, säger mamma och ler mot mig samtidigt som hon fixar till täcket nere vid mina fötter.

- Okej, säger jag tankfullt och lutar mig bak mot kudden igen. Jag ser upp i taket och ber en tyst bön till gud och sluter sen ögonen. Jag drar upp täcket till mina kinder och mitt huvud faller lite åt vänster ner i kudden och jag somnar om.

Mmmmm, jag gäspar och låter mina armar lämna täcket. Jag sträcker ut dom så långt jag kan. Jag sträcker ut fingrarna och rätar ut benen och gäspar en gång till innan jag låter armarna falla ner på täket igen. Jag gnuggar mig i ögonen och ser att mamma inte är inne i mitt rum. Undra vart hon är? Men vad är det för ljud? Är kranen på inne på toan? Jag reser mig upp och går fram till dörren som leder in till badrummet och trycker ner handtaget. När jag svänger upp dörren så ser jag att kranen inte alls är på. Det är mamma, hon sitter på golvet med huvudet mellan sina händer och hon hickar, snyftar och snorar.

- Mamma? säger jag osäkert och ser ner på henne. Hon lyfter på sitt huvud och ser upp på mig och torkar snabbt bort några tårar från kinderna och försöker få bort ränderna av mascaran som runnit. Hon harklar sig och reser sig upp från golvet, rättar till sin blommiga blus och borstar av sin gråa kjol. Sen går hon fram till mig och vänder mig om och vi går tillbaka till min säng. Jag kryper upp i den och mamma sätter sig på sängkanten och tar min hand i sin.

- Vad är det mamma? säger jag och ser in i hennes ögon och jag känner hur paniken slingrar sig kring kroppen.

Hon harklar sig igen och kollar ner på våra sammanlänkade händer för att sen se upp på mig igen.

- jaha men hon vaknar väl snart, hon sover alltid länge, säger jag och fattar inte vad det är hon snackar om

- Nej gumman, hon-hon mår bra och är stabil och operationen gick bra men... hon har hamnat i-i koma, mamma snyftar till och kollar bort. Hennes ord bränner igenom min hud, slår till mig i ansiktet med en gigantisk hand, jag hör ett skrik i mitt huvud och något brister, något rasar innut i mig och jag tror att det är mitt hjärta. Skriket i mitt huvud är så gällt och det är inte förens en massa läkare kommer in rusandes i mitt rum och trycker ner mig i liggande ställning i sängen förens jag inser att det är jag som skriker. Någon sätter en hand på min hals för att känna på min puls och jag känner ett stick i ena armen då någon ger mig en spruta med lungnande medel i. Tårarna sprutar ur mina ögon och min mage krampar och drar ihop sig i en smärtsam rörelser.

- HUR FAN KAN OPERATIONEN GÅTT BRA OM HON LIGGER I KOMA!!! skriker jag bryter ihop, en av dom kvinnliga läkarna tar tag i min hand och mamma tar min andra hand och smeker min panna.

- Gumman det kommer bli bra, det kommer bli bra, säger mamma och drar upp mig i hennes famn.

- Det kommer inte bli bra, min bästa vän ligger i koma, tänk om hon inte vaknar, tänk om hon aldrig vaknar mamma!! Hur ska jag klara mig utan henne, om hon dör... då dör jag, säger jag och min blick blir alldeles suddig av tårar.

Den kvinnliga läkaren är den enda som är kvar i rummet nu och hon sätter sig på sängen och ser på mig med sorgsna ögon.

- Jo Maya, jag var med under Jessicas operation och den operationen kunde inte ha gått bättre. Hon är stabil och mår bra, tumören är borta och vi tog bort den sjuka delen av Jessicas lever, bakterierna i den lilla del av din lever som du gav till Jessica fick Jessicas lever att må bra igen tills vidare. Men ibland, hur bra operationen en gick... kan det hända att patienten inte vaknar. Att kroppen inte kan. Jessica andas genom en tub i halsen för tillfället för hon kan inte andas själv. Om hon inte vaknar av sig själv och börjar andas utan hjälp inom 2 veckor, kan det orsaka stora hjärnskador. Om det händer och Jessica inte kan andas själv och är fast vid en maskin hela sitt liv, då är det bättre att låta henne gå. Jag berättar inte det här för att skrämma dig, utan för att förbereda dig men jag vill också säga att, läkaren som heter Dr. Grey vad jag kan se på hennes namn skylt tar en paus men fortsätter igen.

- Det jag också vill säga är att medicinska mirakel händer varje dag, hon ser på mig och hon säger varje dag väldigt lånsamt och med stor tyngd på orden.

- Mirakel händer hela tiden, så det kan hända att Jessica vaknar, börjar andas av sig själv och mår bra utan att ha fått några hjärnskador, men du ska inte hoppas för mycket, avslutar hon och ser på mig. Jag andas in och snyftar till. Min underläpp darrar till och sen andas jag ut dom ostadiga orden.

Dr. Grey ler mot mig och nickar. Hon ställer sig upp och sträcker ut sin hand. Jag glider ur mammas grep och stiger ur sängen. Går fram till Dr. Grey och tar hennes hand. Vi går ut i korridoren. Jag har på mig min rosa mjukis dress och jag har håret uppsatt i en slarvig hästsvans. Vi viker runt ett hörn och sen står vi utanför samma dör som jag och mamma knackade på för knappt en vecka sen. Rum 1144. Dr. Grey knackar på och jag hör hur Marie snytter sig där inne och jag kan också höra Jessicas pappa Rolfs mörka röst. Det är hans röst som ropar till oss att vi får komma in. Jag blir lite chockad när jag ser att Jessicas storebror Mikael sitter i en av stolarna i hörnet och stirrar ut i luften med halv öppen mun. Jag som trodde han var i New York, han måste väl tagit första bästa flyget hem antar jag. Sen glider min blick till Jessica och dör hon ligger i sin säng. Hon ligger där och det ser ut som om hon sover om man bortser från den långa slangen som sitter i hennes mun och ner i hennes hals, droppet bredvid hennes säng, någon annan konstig maskin och sen den där läskiga tv maskinen som visar hur Jessicas hjärta slår. Jag hör hur mammas klackar kommer in i rummet och hur dom stannar i dörr öppning. Mitt ansikte drars ihop i ett grin och jag stänger ögonen när tårarna kommer i en ny omgång. Jag snyftar till och sänker ansiktet. Jag står i mitten av rummet och just när jag hör hur mamma tar ett steg in i rummet kollar jag upp och går fram till Jessica. Jag ser först på hennes ansikte. På hennes blonda hår som ligger utspritt på den vita kudden, ögonlocken som är stängda över hennes mörka ögon och hennes annars så rosa kinder som är alldeles bleka nu. Jag lägger min hand över hennes och snyfter till igen. Jag kramar hennes hand och sen brister allt. Jag böjer mig ner över min bästa vän och kramar om henne. Alla står tysta så dom tysta ljuden som ingen annars tänker på fyller rummet, pipandet från tv maskinen, droppets droppande, mammas och Maries snyftande, Mikaels tysta klago rop, Rolft tysta tårar och mitt hulkande när jag ligger över min bästa kompis näst intill livlösa kropp.