You´re my geek - kapitel 2

0kommentarer

När Robin först klev in i bussen blev allt stökigt, massa tjut och rop på honom. Men när jag klev in blev alla tysta och när jag fortsatte in till mitt sätte där jag alltid satt själv nuförtiden när Jessica låg på sjukhus fick jag små ärt bollar av papper blåsta i nacken och folk som viskandes kollade på mig och skrattandes mitt namn, jag hörde dom nog
- hahahahhihi Maya hahahhihihihaha
som om jag var något missfoster...


Jag satte mig tungt i "mitt" sätte och drog upp mina ben tätt intill mig. Kramade om mig själv mot allt det onda som fanns omkring mig och tänkte på mitt vänliga rum, min enda och bästa vän Jessica och mamma och försökte trösta mig själv. Jag lutade mitt huvud mot det kalla fönstret och stod i mot lusten att trycka på stopp och springa hem. suck. Det skulle bli en lång dag...
Skolan var bullrig och människor sprang fram och tillbaka över skolgården. Min väska dunkade imot mitt högra lår och jag tryckte armarna om mig för att hålla borta kylan. Mina steg var snabba, inte bara för att höstens iskalla luft siprade in under huden utan för att snabbt hinna in i skolan innan Paul och ca kom upp från ingenstans. Jag han och inne i skolan var oväsenet ännu högre. Jag smet förbi Allison och Rebeckas coola gäng utan att synas och öppnade mitt skåp för att kunna gömma mig. Usch matte först tänke jag när jag läste på mitt schema och började ta fram böcker och pennor och stängde sen mitt skåp.
Ojj!! ropade jag till när jag förvånat ser Allison stå lutad precis bakom mitt skåp men hela hennes blonda plastgäng bakom sig.
- hejjj Maya söötnos, hihhi, säger hon med sliskigt len röst och fejkat leende
- hej Allison...
- Ser att du kört på lantis stilen idag, det passar dig, säger hon med plutande läppar och alla hennes blondakopior skrattar
- tack..., viskar jag och trycker mig förbi henne och hon skrattar sitt höga pipiga skratt efter mig
jag får så bråttom att komma där ifrån att jag inte ser mig för och plötsligt slår jag i någons axel.
Jag snurrar runt i min fart och mitt förlåt blandas i rörelsen
- förlåt
- nej men det är okej, jag såg mig inte för, säger en mörk lite hes röst
Jag tittar upp och möter ett par vackra blå ögon och får bara fram ennu ett förlåt.
Dom blåa ögonen tillhörde Alex. Alex Reyson.
Mitt hjärta dunkade i mina öron, hans hand låg på min axel, som om han brydde sig om mig. Om jag slagit mig när vi gick in i varandra. Men när hans kompisar ropade på honom och han lämnade mig mig med ännu ett förlåt och sprang där ifrån slog verkligheten i mig hårt. Han brydde sig inte om mig och det var bara en slump att han hållit sin hand på min arm. Jag var lika mycket tönt och no-lifer för honom som för alla andra på den här skolan.
Min blick föll till golvet när alla ljud i korridoren trängde in i mina öron och jag flydde mot klassrummet.

Förlåt för kort inlägg men ska gå och lägga mig nu, godnatt
KRAM E

Kommentera

Publiceras ej